Last House on the Left, The

Äntligen har jag sett Cravens omtalade debutfilm. Och det var en minst sagt egenartad historia som fortfarande lär vara Cravens grafiskt mest starka alster. Filmen har många år på nacken - vilket märks - men är ändå väldigt acceptabel storymässigt vad gäller dagens filmer. Filmen bröt mark inom rysargenren, hade psykopatiska karaktärer som kändes obehagligt äkta och visade ingen hejd i både bilder och språk.

Jag har sett så mycket hemska filmer och med tanke på att filmen har en hel del malplacerat komiska scener - som ändå funkar på något konstigt sätt - och att vi får följa mördarna så nära in på, blir det aldrig riktigt läskigt. Det är istället mer olustigt och sjukt.

Skådespelarna sköter sig verkligen förvånansvärt bra. Hess och Lincoln är helt bisarrt trovärdiga och Cassel känns oskuldsfullt äkta. Såg en dokumentär efteråt och de sa då att hon verkar ha varit rädd på riktigt under inspelningen. Så det är väl det som syns.

Idag chockar den inte som den gjorde 1972 men ur historiskt perspektiv ligger den tydligt bakom mycket av det som komma skulle. Själv ser jag det som ett debutmästerverk nästan i klass med Tobe Hooper Motorsågsmassakern. Det är verkligen sjukt men också jäkligt bra.

nu råka ja se remaken före orginalet.ett misstag säger ja bara.men ja tycker den va helt okej.mycket dåligt skådespeleri av det.tyvärr

Intressant debutfilm av Craven, som uppenbarligen är grovt inspirerad av Bergmans "Jungfrukällan". Till handlingen är det extremt likt, sedan finns det ju onekligen en hel del olikheter när det kommer till hur dom valt att berätta historian och vad dom valt att lägga fokus på. Uppskattar att det finns en humoristisk ådra i det hela så man kan få koppla av från allt det groteska. Och Craven leker väldigt mycket mellan ren skräck/absurditet och humor på ett skickligt sätt, speciellt vid ett tillfälle då man inte riktigt vet hur man skall reagera. Absolut värd att se.

Äntligen har jag sett Cravens omtalade debutfilm. Och det var en minst sagt egenartad historia som fortfarande lär vara Cravens grafiskt mest starka alster. Filmen har många år på nacken - vilket märks - men är ändå väldigt acceptabel storymässigt vad gäller dagens filmer. Filmen bröt mark inom rysargenren, hade psykopatiska karaktärer som kändes obehagligt äkta och visade ingen hejd i både bilder och språk.

Jag har sett så mycket hemska filmer och med tanke på att filmen har en hel del malplacerat komiska scener - som ändå funkar på något konstigt sätt - och att vi får följa mördarna så nära in på, blir det aldrig riktigt läskigt. Det är istället mer olustigt och sjukt.

Skådespelarna sköter sig verkligen förvånansvärt bra. Hess och Lincoln är helt bisarrt trovärdiga och Cassel känns oskuldsfullt äkta. Såg en dokumentär efteråt och de sa då att hon verkar ha varit rädd på riktigt under inspelningen. Så det är väl det som syns.

Idag chockar den inte som den gjorde 1972 men ur historiskt perspektiv ligger den tydligt bakom mycket av det som komma skulle. Själv ser jag det som ett debutmästerverk nästan i klass med Tobe Hooper Motorsågsmassakern. Det är verkligen sjukt men också jäkligt bra.

Det är bra mycket bra. Det är nog det ända jag behöver säga.