Funny Games

Utan tvekan en av förra årets mest obehagliga filmer. Nu har jag inte sett originalet, men storyn verkar ju vara identisk. En story som är totalt oförutsägbar och som lämnar allt det vi är vana vid åt sidan. Alltså mycket originellt och dessutom stor känsla av perfektionism. Man känner verkligen vibbar av Kubrick i Hanekes regi. Inget jag rekommenderar för gemene man då den känns som grym tortyr för själsron. Men för er andra är den ett måste!

Det här är remaken av Funny Games från 1997 av samme regissör. Förstår inte varför den behövde göras över huvud taget, men antagligen är den producerad för den amerikanska publiken som inte tål andra talade språk än engelska. Filmen är en rak kopia av originalet där replikerna, miljöerna, kameravinklarna, ja precis allt är detsamma. Vad som dock är som bortblåst är den skrämmande realismen som bidrog till originaliteten hos den första filmen. Detta beror på sämre skådespelare som dessutom är lite för Hollywood-snygga. Michael Pitt som en av bovarna har inte alls den karisma som Arno Frisch levererade i samma roll. Totalt onödig kopia.

En av de mest obehagliga filmer jag sett. Här är det inte mycket blod, spöken eller action. I stället två obehagliga människor som terroriserar ont anande familjer.

Filmen är oförutsägbar och långt ifrån den typiskt amerikanska stilen. Emellanåt var det så otrevligt att jag inte ville titta. Det kändes lustigt i hela kroppen.

Grymt obehaglig och smått brutal film. Läskigt bra skådespeleri.

En mycket tråkig film där inget händer nästan. Plus att den är så långdragen.

När jag såg Funny games för några månader sedan var jag omedveten om att det var Hanekes remake på sin egen tyska film inspelad 97. Jag var överhuvudtaget inte medveten om att det rörde sig om en film som var det minsta utanför "ramen" utan förväntade mig ett gisslandrama i stil med "the negotiator".
För utanför ramen är Funny games definitivt. Det är en film som med få undantag kommer att göra betraktaren irriterad och uppretad. Men den lämnar en känsla av att man känner sig lurad eller snuvad emellanåt med. Funny games är mycket välspelad. Tim Roth och Naomi Watts gör trovärdiga roller som levererar i klass med vad man kan förvänta sig. Men den riktiga stjärnan är definitivt Michael Pitt i rollen som Paul. Det är just den karga och intensiva stämningen som naglar fast en i soffan. Man både vill och vill inte se vad nästa scen skall bära med sig i händelseutvecklingen.
Det är svårt att berätta mer än så här om filmen utan att spoliera handling och sätta förväntningar. Vad som dock kan sägas är att det är en unik film på flera olika sätt. Den står över schablonen av hur en katt-och-råtta film med gisslan och kidnappare skall arta sig. Den är tung på ett psykologiskt plan. Den är definitivt inte dränkt i blod och splatter utan förvaltar Hitchcocks tes om att "det man INTE ser är det mest skrämmande". Den tvingar en till att betrakta med en väldig närvaro. Det var länge sedan jag såg en film som hade en sån minimal "nicka-till-faktor".
Filmen fångar en uppmärksamhet direkt och man försöker förstå och förekomma handlingen.
Den har ett manus som är finurligt och som inte lämnar någon oberörd. Var dock medveten om en sak. Detta är inte en feelgood film a la "Jerry Maguire".

Hm jaa alltså det ska va en thriller ... alltså denna film var väldig konstig . trodde den skulle va mycket bättre det sämsta var när man fick se exakt samma person som inte rorde sig i flera minuter och det var väldigt tråkigt.
Ja om man tycker om "råa" sjuka skräkisar så okej då är filmen nog bra men den är för knäpp för min smak.
en 2 för alla braa skådisar.

tråkig i mellanåt, men fungerar som helhet. Slådespelet var sådär faktiskt. hade väntat mig mer av den här filmen, men 3:an är solklar

Jorå, den duger som underhållning en trist dag. Ganska spännande!