Dirty Dancing

En fantastisk film! Den har ett legendariskt soundtrack, några av filmhistoriens mest minnesvärda scener mellan Jennifer och Patrick, suveräna one-liners i ett tätt och politiskt/romantiskt manus. Jag vill leva i den filmen.

"I've had the time of my life..". Den sista låten spelas och mina popcorn är slut. Eftertexterna börjar rulla och jag sträcker mig efter fjärrkontrollen för att få höra "Be my baby" från anslaget igen och Baby säger återigen "That was the summer of 1963 - when everybody called me Baby, and it didn't occur to me to mind". Och jag är fortfarande inte uttråkad trots att det är den tredje gången jag ser anslaget.

Jag vet inte vad det är som gör det. För egentligen, när man tittar närmare på skådespelare, dialoger, klippningar och så vidare - så är väl inte filmen något speciellt? Det är inga fantastiska dialoger, jag blir inte helt fascinerad över hur man har valt att filma scenerna och jag kan inte påstå att jag tycker att skådespelarprestationerna är fantastiska heller (även om det inte är någon som är dålig). Och den är ju egentligen ganska töntig, det är massa klyshiga kommentarer och kärlekshistorien är ju inte direkt ny heller, killen är inte accepterad av familjen, omöjlig kärlek osv. Kort sagt, vi har sett det förut. Men ändå, trots allt detta, så finns det ju något speciellt med den här filmen som gör att jag kan se den om och om igen. Vad det är vet jag såklart inte men jag blir fortfarande på lika bra humör när jag ser den nu som jag blev första gången jag såg den. Och trots att Johnnys "Nobody puts baby in a corner" är höjden av töntighet så skrattar jag aldrig åt den högst dåliga och löjliga kommentaren. Kanske är det så att jag helt enkelt gillar att det är lite töntigt emellanåt, det finns ingen djupare mening och det är faktiskt rätt skönt.

ÄLSKAR dansen, och musiken, bra film:D den är jätte bra..vill inte se tvåan rädd att det ska fördärva 1an

Hatar filmen, visst den gick att se på men jag njöt inte alls av något av detta, hade inte alls några positiva förväntningar men de sänktes ändå. Skitlöjligt film som lär småflickor att de måste ha en man som skyddar dem. Det har alltid funnits dålig film, detta är bara en av dem.

Jag har aldrig förstått mig på varför den här filmen har blivit en klassiker. Jennifer Grey är okarismatisk och tråkig. Kärlekshistorien mellan de båda är rätt obehaglig och verkligen inte gullig. Jag får mest negativa associationer och blir inte på gott humör. Dansen är inte ens "dirty". Möjligtvis är soundtracket bra och Patrick Swayze kan ju dansa.

Helt ok som underhållning en gång, stark 2:a

Jättebra! En klassiker som aldrig blir dålig.

"I've had the time of my life..". Den sista låten spelas och mina popcorn är slut. Eftertexterna börjar rulla och jag sträcker mig efter fjärrkontrollen för att få höra "Be my baby" från anslaget igen och Baby säger återigen "That was the summer of 1963 - when everybody called me Baby, and it didn't occur to me to mind". Och jag är fortfarande inte uttråkad trots att det är den tredje gången jag ser anslaget.

Jag vet inte vad det är som gör det. För egentligen, när man tittar närmare på skådespelare, dialoger, klippningar och så vidare - så är väl inte filmen något speciellt? Det är inga fantastiska dialoger, jag blir inte helt fascinerad över hur man har valt att filma scenerna och jag kan inte påstå att jag tycker att skådespelarprestationerna är fantastiska heller (även om det inte är någon som är dålig). Och den är ju egentligen ganska töntig, det är massa klyshiga kommentarer och kärlekshistorien är ju inte direkt ny heller, killen är inte accepterad av familjen, omöjlig kärlek osv. Kort sagt, vi har sett det förut. Men ändå, trots allt detta, så finns det ju något speciellt med den här filmen som gör att jag kan se den om och om igen. Vad det är vet jag såklart inte men jag blir fortfarande på lika bra humör när jag ser den nu som jag blev första gången jag såg den. Och trots att Johnnys "Nobody puts baby in a corner" är höjden av töntighet så skrattar jag aldrig åt den högst dåliga och löjliga kommentaren. Kanske är det så att jag helt enkelt gillar att det är lite töntigt emellanåt, det finns ingen djupare mening och det är faktiskt rätt skönt.

En rätt så stark trea, men inte mer.
Tror att jag hade uppskattat den mer om jag varit född när den kommit ut, för om den kommit ut idag skulle den knappast blivit såhär hyllad.
Men den är rätt så bra.

Gullig och ganska klassisk film. Bra låtar. Men lite väl förutsägbar.