Legender från Övärlden

Som en utgångspunkt så måste nämnas att jag inte har läst böckerna av Ursula innan jag såg denna filmen. Dock så har jag sett miniserien sedan innan. Till trots av det hade jag inga förväntningar på hur filmen skulle vara från början.
Miyasaki och Studio Ghibli är som två krafter som för det mesta brukar komma bra överens med varandra. Jag har blivit förtrollad av dom flesta filmerna som har kommit från den kombinationen och gått iväg med ett leende på mina läppar. Denna gången så får vi för första gången känna på hur Hayao Miyazaki`s son, Goro Miyazaki, gör ett första kliv in i anime världen och vad det innebär. Att Goro fått mycket hjälp längs med vägen är det inget tvivel om, säkerligen en hel del från sin far. Man känner igen karaktärerna, animeringen och vyerna som lyckas förtrolla en varje gång man kör på en ny film från Studio Ghibli. Och jag blir lika fötrollad även denna gång.
Nu efter lite ros kommer då lite ris, och den ligger framför allt i själva handlingen. Jag känner inte för en sekund att jag är med i den världsomspännande handlingen som filmen försöker framhäva. Allt känns som ett eget litet miniunivers där bara dom här karaktärerna existerar och allt utanför upplevs aldrig,, och det är det jag saknar mest. Visst är det bra att ha karaktärer som är tydliga i var dom står tack vare deras handlingar, och i några tillfällen, delas utseenden, men att sedan sätta dom i en bullrande stad utan att knappt interagera med folket runt om,, tja, dom kunde lika gärna ha slängt alla karaktärer ute på en öde ö och fått ut samma resultat ur filmen.

Efter att ha sett klart filmen så är jag fortfarande lika förtrollad över vyerna och berättarsättet, men jag ger inte en tår åt handlingen och dess minimalistiska sätt att visa sig på. Stark tvåa tack vare animeringen.