Walk the Line

En alldeles förträffligt bra film, Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon är grymt bra i den här filmen och jag kan verkligen förstå varför hon vann oscars-statyetten. Det finns mycket som är bra i filmen, Joaquin övertygar helt i rollen som Mr Cash och han sjunger riktigt bra, efter att ha sett filmen tycker jag mer om musiken, när Joaquin sjunger den.
Ändå var det en ganska trist berättelse och inte särskilt orginell. Det är det vanliga växa upp i trasig familj och sedan slå igenom. Man kan självklart inte bara förändra berättelsen till något bättre. Nej, filmen håller sig på spåret och är väldigt övertygande, och som sagt, även om man inte är ett större fan av Johnnys musik så är filmen väldigt intressant, jättebra slut.

Samma story om och om igen; Först en halvtimme från den svåra barndomen, gärna innehållandes något slags trauma, sedan en sektion om hur dom i ung ålder mot alla odds blir upptäckta och populära, sedan följer en smärre neråtperiod då de blir sprit eller drogberoende etc, för att tills sist komma ut på andra sidan helskinnade och upplysta om hur man förvaltar sitt liv, sin karriär och sin ständigt trogna kvinna som väntat vid sidan av hela tiden. Förra året var det Ray, i år är det Walk the line. Och visst, det är väl inget fel på vare sig Joaquin Phoenix eller Reese Witherspoons skådespelarprestationer. Den sistnämnda gör förutom sin insats i mästerverket "Election" sin bästa skådespelarinsats hittills. Och Joaquin Phoenix kommer kanske få en Oscar för sin prestation, och med tanke på att Jamie Foxxs vann för Ray förra året bör väl snart kategorin bästa manliga skådespelare istället döpas om till bästa manliga imitatör. Walk the line förövrigt är en ganska konventionell, platt och livlös historia som snarare förminskar legenden Johnny Cash än något annat.
Regissören James Mangolds karriär började bra med den fina lilla debuten Heavy för att sedan göra usla filmer som Girl, Interrupted, Kate & Leopold och Identity. Walk the line är jämfört med dessa filmer ett kliv uppåt men historien om Johnny Cash öde hade vilat bättre i en mer intressant och innovativ regissörs händer.
Vill ni se bra filmatiseringar kring samma tema vill jag hellre rekommendera Velvet Goldmine (fritt och löst inspirerad av David Bowies Ziggy Stardust-period) och The Last Days av Gus Van Sant från 2005, löst baserad på Kurt Cobains sista dagar i livet. Eller varför inte den ypperliga dokumentären Don´t look back om Bob Dylan.

Cash, pojken med musikintresse, får svåra barndomsminnen då att hans idol, storebrorsan, avlidit efter en hemsk olycka.
Livet går vidare och Cash flyttar från sin kalle far och påbörjar ett nytt liv som försäljare (en misslyckad sådan).
Hans passion för musik börjar växa och efter att ha blivit berömd, tar han ett stort kliv bakåt, då problem uppstår i familjen och då piller och andra droger börjar ta över hans liv...

Ska man jämföra detta verk med andra liknande filmer, kan detta kännas mer som en nyversion av Ray, fast med vita människor (ursäkta). Det blir ungefär samma sak.
Att ta med hela legendens liv i bara en tvåtimmars film känns ofullständigt.

Men film lyckas överraskande nog alltid förvåna mig. Filmer kan ha sina klyschor som många andra kan anse som dåligt. Men det är faktiskt inget fel på det och i detta fall, lyckas det göra det sevärt.

Joaquin är fullkomligt underbar som legenden, J. Cash. Såsom Reese som June Carter, jag trodde aldrig att denna skådespelerska kunde sjunga så eller spela så bra sedan filmer som medelmåttiga Legally Blonde, osv.
Det gnistrar till när dessa sjunger duetter och filmen är riktigt snyggt filmad.
Inspelningen i Folsom fängelset känns dessutom redan klassisk och sångerna som sjungs här gör att jag nästan sittdansar på biografstolen.

Jag kan äntligen förlåta regissören för hans ytterst sämre verk såsom Identity och Kate & Leopold, då han tar i så mycket han kan för att göra filmen passionerad och så välgjort som möjligt.
Det är skönt att Johnny Cash och June Carter äntligen får sin film på vita duken, värdig dessa legender...

Otroligt att denna film fått så högt betyg, visst skådespelainsatserna är ok och inledningen fram till att Johhny slår igenom är intressant särskilt om man är ett fan, men som spelfilm... hela storyn är för dyster och efter olyckan i början händer absolut ingenting i den här filmen mer än att en klassiskt patetiskt tycka synd om sig själv man går ner sig mer och mer samtidigt som den lika klassiskt mest älskade, (frun) vägrar att tro på honom och liksom pappan känslomässigt överger honom redan innan han fått chansen ens att försöka bli något, behållningen är Reese Witherspoons tolkning av June Carter, bortsett från den rollen är filmen storymässigt i stort en parallell till filmen om Ray Charles, som andra redan påpekat här på FP, en annan skillnad mellan de båda filmerna är att Ray är oerhört mycket bättre och intressantare som spelfilm än Walk the line.

Jag gillar den här filmen. Musiken i filmen håller lika hög klass som själva filmen.

En väldigt fin och berörande film.

jag gillar egentligen den här typen av filmer, fast denhär orkade jag inte ens se 20min av.. verkar bara hel konstig

Orkade bara se 15 min av denna otroligt hemska film.

Fin bil dock.

Välförtjänt.

Är ett STORT Johnny Cash-fan, läste boken innan filmen, så mina förväntningar var skyhöga.. Satte mig i biografen, och hell yes, den här filmen blev grymt lyckad.
Filmen är så skickligt gjord, att man utan att veta något om Johnny Cash, älskar honom efter filmen.
Hans styrka, svagheter, hans mästerliga låtar, allt.
Skådespelarna är riktigt bra, möjligen att Phoenix överdriver axelryckningarna något :P

För att hitta något negativt så går det kanske lite snabbt i början, med hans barndom och det.

Nae, oavsett om du älskar (jag gör), eller aldrig hört talas om The Man in Black, så lär du nog göra det efter den gär filmen ;)

Hans bästa låtar (jag måste xD)

1. Cry Cry Cry.
2. I Walk The Line
3. Man in lack
4. Jackson
5. Folsom Prison Blues

Otroligt imponerande film.

Snyggt foto samt snygga effekter.
Övertygande spel och en riktigt gripande story.

Johnny Cash's musik var och förblir vad jag ser som riktig musik.

En riktigt sevärd rulle.
En historia om en av tidens största musiker som förblir ihågkommen.