Proof

Det faktum att Proof baseras på en pjäs märks tydligt i början, då den lågmälda intrigen tar en extrem pratig ton. Det envisa snacket blir något påfrestande i filmens inledning, då mer krut hade kunnat ägnas åt en mer precis händelseutveckling. Filmen berör många ämnen, allt ifrån syskonrivalitet, galenskap, skuld och smärtan i att ta hand om en förälder som har förvandlats till ett minne av sitt forna jag, utan att lyckas komma till saken. Den breda infallsvinkeln är visserligen mycket fängslande, men kanske skulle resultatet ha växt sig starkare med en mer koncentrerad vinkling.

Skildringen av huvudpersonen är dock briljant genomförd, och i och med att historien berättas genom återblickar ökar spänningen och den psykologiska laddningen. Jag som tittare vet ursprungligen inte vad som är sant - om Catherines fruktan att förfalla i vansinne precis som fadern är befogad, om det är hon som har löst den matematiska frågeställningen. Allt detta avslöjas genom sparsamma glimtar bakåt i tiden, med resultatet att jag under långa perioder sitter som på nålar inför detta märkligt engagerande drama. Den påträngande skildringen ramas in av det mycket skickliga soundtracket, och även de humoristiska scener och repliker som har letat sig in här och var gör ett positivt intryck.

Vad gäller skådespelarna gör samtliga stabila prestationer. Paltrow har rosats för huvudrollen, och fastän jag har något svårt för henne som skådespelerska måste jag erkänna att hon är duktig. Hopkins jämförelsevis lilla, men avgörande, roll är även den tänkvärd. Tyvärr kan jag inte låta bli att irritera mig på den i min mening något överdrivna porträtteringen - på senare år har Hopkins spelat över i ett antal av sina filmer, inte minst denna och The Human Stain (2003).

Sammanfattningsvis anser jag Proof vara en mycket intressant och tänkvärd film som trots vissa brister inte undgår att göra ett mycket starkt intryck på mig. Jag njöt i fulla drag under filmens gång, och historien är - trots missvisande anklagelser på IMDb - långtifrån så svårförståelig som vissa hävdar att den är. Det hela lägger sig tillrätta på ett originellt och mycket behagligt sätt med Catherines hårresande symboliska voice over, och jag skulle mycket gärna se om filmen.

"How many days have I lost? How can I get back to the place where I started? I'm outside a house, trying to find my way in. But it is locked and the blinds are down, and I've lost the key, and I can't remember what the rooms look like or where I put anything. And if I dare go inside, I wonder ... will I ever be able to find my way out?"

Det faktum att Proof baseras på en pjäs märks tydligt i början, då den lågmälda intrigen tar en extrem pratig ton. Det envisa snacket blir något påfrestande i filmens inledning, då mer krut hade kunnat ägnas åt en mer precis händelseutveckling. Filmen berör många ämnen, allt ifrån syskonrivalitet, galenskap, skuld och smärtan i att ta hand om en förälder som har förvandlats till ett minne av sitt forna jag, utan att lyckas komma till saken. Den breda infallsvinkeln är visserligen mycket fängslande, men kanske skulle resultatet ha växt sig starkare med en mer koncentrerad vinkling.

Skildringen av huvudpersonen är dock briljant genomförd, och i och med att historien berättas genom återblickar ökar spänningen och den psykologiska laddningen. Jag som tittare vet ursprungligen inte vad som är sant - om Catherines fruktan att förfalla i vansinne precis som fadern är befogad, om det är hon som har löst den matematiska frågeställningen. Allt detta avslöjas genom sparsamma glimtar bakåt i tiden, med resultatet att jag under långa perioder sitter som på nålar inför detta märkligt engagerande drama. Den påträngande skildringen ramas in av det mycket skickliga soundtracket, och även de humoristiska scener och repliker som har letat sig in här och var gör ett positivt intryck.

Vad gäller skådespelarna gör samtliga stabila prestationer. Paltrow har rosats för huvudrollen, och fastän jag har något svårt för henne som skådespelerska måste jag erkänna att hon är duktig. Hopkins jämförelsevis lilla, men avgörande, roll är även den tänkvärd. Tyvärr kan jag inte låta bli att irritera mig på den i min mening något överdrivna porträtteringen - på senare år har Hopkins spelat över i ett antal av sina filmer, inte minst denna och The Human Stain (2003).

Sammanfattningsvis anser jag Proof vara en mycket intressant och tänkvärd film som trots vissa brister inte undgår att göra ett mycket starkt intryck på mig. Jag njöt i fulla drag under filmens gång, och historien är - trots missvisande anklagelser på IMDb - långtifrån så svårförståelig som vissa hävdar att den är. Det hela lägger sig tillrätta på ett originellt och mycket behagligt sätt med Catherines hårresande symboliska voice over, och jag skulle mycket gärna se om filmen.

"How many days have I lost? How can I get back to the place where I started? I'm outside a house, trying to find my way in. But it is locked and the blinds are down, and I've lost the key, and I can't remember what the rooms look like or where I put anything. And if I dare go inside, I wonder ... will I ever be able to find my way out?"

Bra film och bra skådespelare!

En delvis klart sevärd film som saknar fokus, men som har mycket bra skådespelare i rollerna. Det är en pratig film där det märks lite väl tydligt att manus är baserat på en pjäs. Mer djup hade inte varit fel, fler insikter om galenskap vs. genialitet, de olika personernas syn på matematikens lockelse, mer Anthony Hopkins och mindre prat om annat hade också varit toppen. "Cut to the chase", liksom!

Det här är en film med stor potential både vad gäller historien och skådespelarna. Utifrån filmtiteln förväntar man sig en film där matematiken ska ligga i fokus, men istället är det här en film om galenskap och rädslan att drabbas av den. Gwyneth Paltrow som dotter till en framstående matematiker är trovärdig, även om hon ibland är farligt nära gränsen till irriterande överspel. Jake Gyllenhaal som ungt matematiskt geni är inte särskilt trovärdig, inte så mycket p.g.a. hans skådespel utan för att man aldrig får höra hans karaktär tala om särskilt avancerad matte.

Anthony Hopkins är den som står för den bästa prestationen, men hans karaktär lär man aldrig känna ordentligt eftersom han helt enkelt är med för lite. Gillade verkligen det dåliga och högst interna matteskämtet med "i-låten". På många sätt en snygg film, men där fokus läggs på fel saker. Hade tänkt att sätta en tvåa när jag började skriva den här kommentaren, men nu ångrar jag mig och sätter en svag trea istället. Lite väl underskattad här på Filmpunkten.

Filmer som handlar om matematik handlar sällan om matamatik. Det här är inte något undantag. Man får inga intressanta matematiska teorier. Däremot får man en humanistisk syn på matematiker. Jag skulle hellre se lite intressant gruppteori, men får klishébilden av introverta matematiker som är på gränsen till sinnessjukdom. Det är synd. Även om skådespelet är bra så saknar jag filmer som är annat är just människoskildringar. Handlar en film om bilar så får man inte lära sig någonting om själva mekandet, men man matas av platta kärleksbekymmer. För Hollywood är teknik och naturvetenskap helt ointressant, däremot är naturvetare och tekniker konstiga studieobjekt. Och hade filmen varit mer teknisk eller om jag inte haft föreställningen att den handlade om matematik hade min besvikelse varit mindre.

De va bra skådespelare med..men den blev långtråkig tillslut..

Nä, ingen bra handling, skådisarna var okej.
Filmen var inte tro värdig och för förutsägbar, redan efter en halvtimme visste man hur den skulle sluta