Broken Flowers

Alltså, nej ... Visserligen är det här en bättre franskinfluerad film än till exempel Två pappor för mycket eller Farsa på låtsas - men hela historien känns blek och platt. Tristessen kommer sakta men säkert krypande och just när man tror att mysteriet har blivit löst så slutar filmen på ett väldigt irriterande sätt.

Gillade inte alls den här filmen, den kändes så trist och grå på nått vis...det mästa va grått förutom det rosa...hmm nä desutom kändes den otroligt seg, värsta sömn pillret. Och att den kallas Drama/Komedi det förstår jag ju inte heller riktigt, drama visat, men komedi, vart kom det roliga in någonstans? Såg absolut iget kul i den här filmen. Får en 1:a av mig.

Det här är en mycket tyst film, med mycket lite action om man säger så. Helt enkelt, den är väldigt händelselös och saknar minsta fart, fläkt eller spänningsmoment som jag personligen tycker gör en film intressant. Oftast när det gäller sådana här "sega" filmer brukar det ha lagts en del krut på dialogen för att de fortfarande ska uppskattas, men i denna filmen kan jag inte ens påstå att dialogen är något vidare.

Bill Murrey är ju duktig som vanligt, men jag tycker att de övriga skådespelarnas insatser var bristfälliga vilket gjorde att filmens trovärdighet sjönk.

Jag vill inte avslöja för mycket om slutet, men jag blev så besviken på det att det kändes som att filmen inte hade någon mening. När jag hade kollat klart kändes det som jag slösat 1 timma och 40 minuter i onödan.

(Dessutom tyckte jag att musiken i filmen var otroligt irriterande)

En intressant och tragikomisk film, med samma långsamma tempo som i "Lost in Translation". Sevärd!

Det här är en ganska charmig film i lågtempo. Bill Murray är bra i huvudrollen, han utstrålar en dysterhet som nästan får en att småflina i sympati, för ja det är konstigt nog lite humor över hans nedstämdhet. Skådespelet är riktigt bra och manuset känns helt rätt, på sina ställen även småroligt. Men soundtracket är under all kritik, det fungerar i början men det blir jädra segt i längden..när man spelar samma jams om igen blir det för mycket, och slutet på filmen känns inte lite mysko, jag visste iof inte hur lång filmen var när jag såg den men jag blev helt paff när textraderna började rulla mitt i allt...nae, slutet lämnar alllldeles för mycket åt fantasin.

Jag pendlar mellan en trea och en fyra. Det är en väldigt speciell film - vansinnigt fängslande utan att man riktigt kan förklara varför! Jag såg den för andra gången hemma hos mina föräldrar. Mamma hade inte tänkt se den, och hon skulle just resa sig ur TV-fåtöljen för att ta ut hunden på kvällspromenad, men blev sittande. Efter en halvtimme reste hon sig faktiskt, men satte sig igen, och såg hela filmen. Hunden fick snällt vänta.

Ganska bra och välspelad film. Bill Murray är lysande i sin tysta och stillsamma roll.
Intrigen är inte särskilt orginell, men ändå hyfsad.

Jim har lyckats göra sin bästa film hittils.

Don Joan är den trötte mannen som gärna sitter i sin soffa, med sina träningsoveraller och glor rakt in väggen sedan hans fru skiljde sig från honom. Men ett anomymt brev dyker upp och berättar att han har en son som är fadern på spåren. Det hela blir ett mysterium och Don Joan börjar leta efter sina föregångna flickvänner för att få ledtrådar.

Det hela är mycket lungt och bjuder sällan på korta scener. Något som jag älskar.
Långa scener tycker jag är så mycket bättre att ta sig in i än korta scener. Den där härliga musiken som jämt hörs i bakgrunden är skön som attan.

Slutet är klart den bästa delen i hela filmen. Jag kommer inte att avslöja något, men kan säga att slutet är oförutsägbart och ger en tanke i huvudet:

"Vad har han hittat?"