Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Hyfsad Almodovar som har bra skådespeleri och några roliga scener.

En klar 3+ som film, i sin egen genre & som underhållning.

Tagline: -

Håller med Hilts i det han skriver: "Hyfsad Almodovar som har bra skådespeleri och några roliga scener." med tillägget att skådespeleriet stundtals är riktigt bra samt att en del av replikerna är bra, roliga, intressanta, tänkvärda och citatvärda. Mörk humor. Sägs vara filmen i vilken Antonio Banderas slog igenom. Mycket fint ledmotiv/musik (soundtracket) i "Puro Teatro" (ren teater) med La Lupe.
Denna hamnar inte i DVD-samlingen då det räcker med att se den nån gång, trots att man kan göra det utan problem nån enstaka gång till. Skulle kunna vara den sortens film som kan vara intressant att se en gång till bara för att upptäcka mer detaljer generellt.

Trivia: Contrary to popular belief, the cab driver is not played by director Pedro Almodóvar, but Guillermo Montesinos.

Lite spoiler varning!

”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" (1988) är en film som snabbt kastar dig direkt in i handlingen. Till en början brukar det vara en lugn inledning och att man efter en stund presenteras för huvudpersonen och glider ifrån det andra som bara är för att mjuka upp, så blev det inte. Handlingen är svår att förstå när man läser den, i filmen är den en självklarhet och man har stenkoll på allt och alla.

I filmen får du följa Pepa, kvinnan med stil även när allt konstigt sker, kvinnan som byter kläder varannan minut och som mot förmodan alltid ser fräsch ut.
Sen har vi hennes väninna Candela som blir inblandad med terrorister. Hon är en naiva och förkrossad kvinnan som vet att hon blir utnyttjad av män och ser det som ett problem men låter det ändå fortsätta för ”han är annorlunda”.
Carlos (Antonio Banderas), mannen som är en lika stor kvinnokarl som sin far, Ivan, mannen som skapar allt kaos. Antonio Banderas karaktär är lite mesig och med sina för stora byxor som sitter högt upp och glasögon. Han ser ut att vara en ganska försiktigt person men Banderas är omåttligt sött när han lagar telefoner med sin stammande stämma.

Birollerna är ganska stora, det finns inte så många personer som man inte får veta lite mer om i filmen, exempel:
Carlos fästmö, som har en ganska lustig roll, då hon praktiskt taget sover sig igenom det hela.
Den blonda taxichauffören som får användning av sina ögondroppar.
Lucía den sjuka modern som gör allt för att få sin rättvisa.
Damen i porten som inte får ljuga för hon tillhör Jehovas vittnen men som däremot får, mer än gärna vara elak.

Filmen är färgstark, typiska kläder och filmen bara skriker 80-tal. Dialogen i filmen är underbar, den flyter på som den inte gjort något annat, det är mest dialog även under lite mera udda situationerna och karaktärens pratar så snabbt och rakt att de är som tåg på räls. Filmen är enkel, inte så utstickande och man far inte runt från olika ställen. Den är simpel och man håller mest till på samma ställe, det är bara ibland som huvudpersonen sticker iväg på något ärende med hon kommer snabbt tillbaka igen.

Dock tycker jag att slutet kunde ha gjorts bättre, fast egentligen kunde den nog inte ha gjorts på annat sätt. Slutet är passande till filmen och den absolut sista scenen när eftertexten kommer är vacker och jag kände mig nöjd med att ha sett filmen. Filmen känns hoppknuten och lämnar en inte med obesvarade frågor. Filmen gjorde mig nöjd och den gav mig riktig underhållning.

Carmen Maura tycker jag gjorde en bra skådespelarinsats och det kanske beror på att det inte är första gången som hon arbetar med Pedro Almodóvar. Maura är lugn och cool och har verkligen en tydlig huvudroll, hon är med överallt. Alla övriga roller hålls uppe bra och filmen känns stadig och självklar.

”Kvinnor på gränsen till sammanbrott” är en film som har det mesta, kvinnor som gör sjuka saker och håller på att bli galna, självmordsbenägna kvinnor och kvinnor vars munnar går i ett. Du får skottlossning och biljakter (korta men de finns). Intriger, kärlek och drama som känns lite lagom fejkat. Den får även ett extra plus för de säger ”Stockholmo” i var tredje mening. Filmen är riktigt bra och får en stark fyra och ett, att jag gärna ser den igen.

Hyfsad Almodovar som har bra skådespeleri och några roliga scener.

En rolig och mycket bra film om kvinnor och deras vardag i samhället.

Stundtals rolig, men mot slutet blir det lite väl mycket dåligt klippt action.