La strada

Fellinis La Strada är en underbar klassiker om udda kärlek. Giulietta Massina och Anthony Quinn gör helt suveräna insatser. Filmen måste vara en av de bästa genom tiderna!

En 2+ som film & i sin egen genre, men en 2 som underhållning.

Tagline: -

Detta är en film jag länge velat se, främst tack vare den fantastiskt vackra musiken av Nino Rota (temat). Men jag måste säga att filmen generellt är klart överskattad. Den vann 1 Oscar (Best Foreign Language Film) * då den kom 1972. Filmen låg vid titten 200903 på plats 214 på IMDb Top 250.
Halvgenomtänkt och egentligen inte särskilt spännande manus. Enda gången dialogen egentligen blir riktigt intressant är när Gelsomina pratar med Baseharts energiska clownlika lindansare Il Matto då Zampanó sitter i häktet över natten. Det vill säga då filmens vändpunkt kommer och Il Matto säger att Zampanó faktiskt kan vara kär i Gelsomina även om det kanske är osannolikt.
Jag kan knappt förstå Quinns ** råbarkade och halvt hjärtlösa, stela typ Zampanó - en rimligt trovärdig karaktär, ja, men inte särskilt svårspelad. Jag kan heller knappt förstå Fellinis fru Masinas Gelsomina - hon måste ju bara vara lätt retarderad om inte dum, vilket sällan nämns i filmdiskussionssammanhang - då hon handlar så ologiskt, impulsivt och naivt som ett litet barn. Har aldrig läst det i nån plot nånstans varför det retar mej OCH jag kan bara inte tycka synd om henne - hon stannar fastän han är dum mot henne; hur många gånger har vi inte sett det förr? Även i vårt samhälle. Visst är det märkligt hur många kvinnor dras till de "farliga", men våldsamma männen ändå? För mej väldigt ologiskt, vilket också påverkar min helhetsbedömning. Hennes roll är heller inte särskilt svår att ta sej an, vilket innebär att filmen knappast kan räknas som en av världens bästa filmer just för skådespeleriets skull, om ni frågar mej.
Rätt fint foto i kombination med scenografin.
Underbart skön musik (temat), som sagt! Har redan hamnat i CD-samlingen för länge sen (!).
Nej, detta faktiskt rätt händelsefattiga drama hamnar INTE i DVD-samlingen. Denna film varken kan eller vill jag se om frivilligt. Såvida jag inte sitter med nån riktigt sakkunnig filmvetare tillika Felliniexpert nästa gång, då.

Trivia: * Won the first ever Academy Award for Best Foreign Language Film. / Director Bille August cites "La Strada" as the film that first made him want to work in film when he saw it while still in school. / ** Anthony Quinn said in an interview a few years before his death that he originally accepted a deal that would have paid him a percentage of the profits this film generated instead of an upfront salary. When his agent found out about it, the agent changed the deal and insisted an upfront salary and no percentage. Quinn said that decision cost him several million dollars.

Att det här anses vara en av världens 250 bästa filmer(utifrån IMDB topp 250) är för mig ett stort skämt. Stör mig enormt på det löjliga skrattet och replikerna- allt var bara grymt irriterande helt enkelt. Ofattbart överskattad.

Det här är en av Federico Fellinis allra mest hyllade verk. Anthony Quinn som den grisige Zampanò är skicklig då jag inte stod ut med honom i en minut medan Giulietta Masinas retarderade karaktär aldrig lyckades gripa mig. Därmed uteblev mina sympatier för någon i filmen, vilket jag anser är a och o. Blev aningen bättre emot slutet, men helhetsintrycket är grått, fattigt, långsamt, tragiskt - ja, italiensk neorealism i sitt esse. Och jag gillar det inte ett dugg...

Fellini bevisar storhet med sin genombrottsfilm La Strada. Till sin hjälp har han två helt underbara skådespelare, Quinn och sin fru Masina. Deras rolltolkningar är av bästa slaget vilket leder till att deras personkemi blir perfekt, dom får verkligen ut deras underliga kärlek på ett gripande sätt. Eftersom Fellini inte helt och hållet tagit avstamp ifrån neorealismen så blir den lite mer lättillgänglig men ändå inte helt på bekostnad på sin karaktäriska stil. Filmen möter en hel del frågeställningar under sin gång och desto längre resan fortlöper desto mer och mer kryper frustationen och känslorna fram och resulterar i en slående final. Ett sant mästerverk.

"Är du verkligen en kvinna? Ditt ansikte ser ut som en kronärtskocka."

Helt okej film inom neo-realismen. Intrigen är lite flummig då och då, med skådespeleriet är mycket bra. Som helhet är den dock ganska intressant och engagerande.

En relativt tidig Fellini i slutet av neo-realismseran i Italien. Mycket bra och gripande. Stark fyra.