Vad hände med Baby Jane?

Bra psykologisk skräck som får en engagerad i två avseenden. Först och främst vill man att upplösningen skall komma, av ren nervositet, sedan vill man även själv försöka sätta sig ner och grubbla vilka aspekter som kan bidragit till varför Baby Jane (mycket skickligt spelad av Bette Davis) blev den hon blev. Slutet var lite paradoxalt, samtidigt som det var ganska dåligt så fanns det en sak jag fann bra med det, vilket inte nödvändigtvis var medvetet eller menningen. Hursom så är filmen absolut sevärd, stark trea.

Robert Aldrich gjorde ett par klassikers både före och efter denna film. Här är det främst skådespeleriet av Joan Crawford och Bette Davis som står ut tillsammans med ett fint svartvitt foto. Känns för lång och utdragen på sina håll, men då och då blixtrar den till.

Känns lite som en föregångare till "Lida", och en del twists är alltid välkomna, men det räcker inte till mer än en stark trea.

Mycket bra och obehaglig film. Bette Davis är makalös som den djävulske Baby Jane Hudson.
Hennes sinnessjuka skratt gör så att man ryser. Fast varför gjordes filmen i svart-vitt?

En 3 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Åker hela tiden ut och in på IMDb Top 250 som en av världens bästa filmer. Men nåt mästerverk är den inte. Det fattas en del saker - logik (Baby Janes syster kan allt om hon vill vid flera tillfällen faktiskt fixa hjälp, men gör det inte + flera ggr går personer in i huset "med garden sänkt" trots att de vet att de kliver in i ett hus med en sinnessjuk potentiellt farlig Baby Jane), spänning och tempo (något lång film, fram med saxen). Dock är det riktigt bra skådespeleri av både Crawford och Davis.
Nån har tolkat den som en skräck, men det är en drama-thriller! Upplever filmen spänningsmässigt likna flera Hitchcock-filmer i uppbyggnaden vad gäller musik och sättet att klippa och filma scenerna. Positivt, säger säkert de flesta, men jag finner Herr H:s filmer ofta vara överdrivet hyllade.

Bra psykologisk skräck som får en engagerad i två avseenden. Först och främst vill man att upplösningen skall komma, av ren nervositet, sedan vill man även själv försöka sätta sig ner och grubbla vilka aspekter som kan bidragit till varför Baby Jane (mycket skickligt spelad av Bette Davis) blev den hon blev. Slutet var lite paradoxalt, samtidigt som det var ganska dåligt så fanns det en sak jag fann bra med det, vilket inte nödvändigtvis var medvetet eller menningen. Hursom så är filmen absolut sevärd, stark trea.

Mycket bra och obehaglig film. Bette Davis är makalös som den djävulske Baby Jane Hudson.
Hennes sinnessjuka skratt gör så att man ryser. Fast varför gjordes filmen i svart-vitt?

Jag tycker inte alls att den är så dålig.För at vara svart vit och 40 år gammal så är den mycket bra.Manuset i filmen faktiskt riktigt bra.Skådespeleriet hyffsat men effekterna är inte någåt man kan förvänta sig vara så bra.En rulle som är sevärd.

Robert Aldrich gjorde ett par klassikers både före och efter denna film. Här är det främst skådespeleriet av Joan Crawford och Bette Davis som står ut tillsammans med ett fint svartvitt foto. Känns för lång och utdragen på sina håll, men då och då blixtrar den till.

Känns lite som en föregångare till "Lida", och en del twists är alltid välkomna, men det räcker inte till mer än en stark trea.

I början kändes den seg (men intresset för gamla filmer har vaknat så det var inte det). Och man tänker att Janes syster hade kunnat göra lite mer för att rädda sig. Men sen tycker jag ändå det tar fart och det händer en del saker och det blir alltmer spännande. Och hela tiden kommer det fram varför Baby Jane agerar som hon gör. Spännande, men som sagt lite seg i början. Väl värd att se i alla fall.

En bra film som blev mer spännade ju längre det gick, suveränt musik, suveräna skådespelar insatser, Betty Davies gör ett outstanding insats