Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café

En film som tillslut ändå känns ganska okej, trots alla löjliga repliker och den fruktansvärt jobbiga karaktären Idgie, spelad av Mary Stuart Masterson. Påminner en del om "Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta". En svag trea.

Jag såg filmen första gången på ett plan över atlanten och tyckte att filmtiteln var den minst upphetsande någonsin. Gissa om jag blev överaskad! Filmen är intelligen berättad och berör på stor bredd; från tårar till gapskratt. En favoritfilm jag vill rekommendera till alla.

En bra och tankeväckande film, som rör upp en hel del känslor, i alla fall hos mig. Roligt med 20- och 30-talsmiljöerna och kläderna. Jag tror nog att delar av filmen kan användas för att diskutera rasism, och kanske även könsroller (jag tänker på Evelyns problem med sin man). Man glömmer inte denna film i första taget!

Det här är ett vackert drama som förvaltas sisådär på grund av att äktheten inte finns där. De flesta karaktärer är stereotypa, inte på ett omedelbart störande sätt, men djupet som finns i exempelvis Lasse Hallströms karaktärer finns inte. Dessutom löjlig dialog på sina ställen. Detta vägs dock upp av den berörande storyn, de vackra bilderna och Kathy Bates som lockar till många skratt och som regerar.

Trots att handlingen känns ganska förutsägbar och originell, så tycker jag att den sticker ut i mängden. Jag gillar den verkligen, mest bara för att den är både rolig men samtidigt så fruktansvärt sorglig.

Den här filmen är nog den filmen som jag sett flest gånger av alla filmer i hela världen. jag brukade sätta på den innan jag gick till skolan och hann väl ungefär till första gråtscenen. jag älskade även tv-serierna "Dawsons Creek" och "Ensamma Hemma" när jag var liten, men nu när jag på senare tid har sett repriser av dem kan jag inte riktigt uppskatta dem. Det var längesedan jag såg "Stekta gröna tomater" sist. Jag får väl uppdatera mitt betyg om den inte motsvarar mina förväntningar.

Den här är verkligen hur bra som helst, den är sorglig, den rolig. Man blir glad man blir rörd. Ett fantastiskt skådespel och en intressant historia som blir djupare och djupare för varje scen. Det kommer inte dröja länge förrän jag ser den igen!

Man gråter, skrattar och gråter igen och blir arg, förtvivlad och glad. Många känslor på samma gång. Det uppskattar jag verkligen. En otroligt fin historia som är mkt bra berättad. Den här filmen har jag sett många ggr.