Frukost på Tiffany's

Suveränt Capote-manus. Fantastisk New York-atmosfär (det känns likadant idag) och Hepburn som bäst. Man känner igen en bra rulle på att den är bra också efter 50 år. George Peppard är något av en träbock, men det är okej. Den rollen måste besättas med en träbock. Det finns ett tjog utsökta caméer (småroller) som täcker upp. Enda minuset är Mickey Rooney som japan.

En riktig klassiker med absolut bästa Audrey Hepburn. Har nog sett denna minst hundra gånger och den är ju riktigt mysig och jäkligt söt. Tyvärr lite långtråkigt till och från. Men den är ju helt klart sevärd bara på grund av de riktigt klassiska kläderna!

Audrey är underbar från första stund. Filmen kunde ha haft en större handling. Men det gör det bara att man kan se den om och om igen utan att tröttna. Dialogen mellan dem, Audreys klänningar, kappor, och galna hattar är underbara.

underhållande och ganska rolig med riktigt bra skådespelar insatser.

Det är lätt att inse att denna romantiska komedi är av en helt annan kaliber än de som görs i vår tid. Den uppfriskande bristen på överspelad melodramatik definierar Breakfast at Tiffany's som en mogen rom-com med mogna karaktärer som, i huvudsak, uppträder som riktiga människor. Holly och Paul kommer visserligen på kant med varandra under filmens gång, men kan likväl samtala som vuxna människor, vilket vittnar om karaktärernas i grund och botten djupa lojalitet gentemot varandra. Det är bevisligen ingen förpubertal romantiker som har skrivit detta manus. Både Hepburn och Peppard gör strålande insatser i två väldigt olika roller, och ett utmärkt score av Henry Mancini - med vilket man visar sig på styva linan i filmens ljuvliga slutscen - ramar in denna högst charmerande historia med vyer av ett vackert New York.

Det enda som för min del fäller filmen är den något ostrukturerade ploten. Jag får intrycket att den fyllts med idé efter idé utan någon ansträngning att utröna om de fungerar som helhet. Det är visserligen sant att Holly är en charmerande karaktär, men den av och till bristande förståelsen för damens agerande dämpar mitt intresse och gör vissa scener något svåra att ta sig igenom. Å andra sidan uppskattar jag den allra sista scenen, där den stackars Cat används som en lysande metafor för Hollys egen utveckling. Manuset som helhet hade snarast förbättrats av mer sådan klarsynthet.

"I'm like Cat here, a no-name slob. We belong to nobody, and nobody belongs to us. We don't even belong to each other."

Ingen sensation direkt. Lite daterad. Holly G är världens mest irriterande människa. Katten är bäst.

En 2+ som film, men en -3 i sin egen genre.
Som underhållningsvärde erhåller den en 3.

Taglines: Audrey Hepburn plays that daring, darling Holly Golightly to a new high in entertainment delight! / Audrey Hepburn plays Holly Golightly, the craziest heroine who ever crept between the pages of a best-selling novel! / Audrey Hepburn as Holly Golightly. . .the most hilarious heroine who ever rumpled the pages of a best-seller. . .is serving wild oats and wonderful fun!

En klassiker, kanske mest tack vare tre skäl; Truman Capotes manus, Henri Mancinis musik * samt Hepburn i högform iförd många olika tidstypiska klädutstyrslar.
Filmen vann 2 Oscars (Best Music: Original Song - Moon River samt Best Music: Scoring of a Dramatic or Comedy Picture).
Personligen tycker jag filmen är charmig, kanske mest som ett av många tidstypiska dokument. Sen har den fin scenografi. Visst är Hepburn bra, men inte strålande. Och ja, visst är hon snygg!
Annars saknar filmen tyvärr en del saker att kritisera. Delvis är den för långsam och händelselös bitvis, och är filmen seg, klipp ner "your darlings"!
Filmen hamnar inte i DVD-samlingen då det räcker med att ha sett den en gång. Jag kan trots det se den en gång till om jag måste, vilket skulle behövas för ett fullständigt rättvist betyg. Men generellt dröjer sej känslan kvar efter filmen att jag subjektivt anser Roman Holiday vara ännu bättre med henne.

Trivia: * 'Henri Mancini' wrote "Moon River" specifically for Audrey Hepburn, since she had no training as a singer. The vocals were written to be sung in only one octave. He later said that while many version of the song have been done, he feels that Audrey's was the best. / George Peppard was a student of Method acting, a style Hepburn found difficult to work with. Nonetheless, the two actors remained close friends until her death. / The movie's poster was as #18 of "The 25 Best Movie Posters Ever" by Premiere. /

Blev faktiskt riktigt besviken på den här, alla hade sagt att det skulle vara en otroligt bra film men jag tyckte mest att den var seg. Den får ialla fall godkänt för den hade väl sina roliga scener, Hepburn var så klart jätte bra vilket höjer den ett till steg, men anars var den inte så mycket att se!!

Suveränt Capote-manus. Fantastisk New York-atmosfär (det känns likadant idag) och Hepburn som bäst. Man känner igen en bra rulle på att den är bra också efter 50 år. George Peppard är något av en träbock, men det är okej. Den rollen måste besättas med en träbock. Det finns ett tjog utsökta caméer (småroller) som täcker upp. Enda minuset är Mickey Rooney som japan.

En riktig klassiker med absolut bästa Audrey Hepburn. Har nog sett denna minst hundra gånger och den är ju riktigt mysig och jäkligt söt. Tyvärr lite långtråkigt till och från. Men den är ju helt klart sevärd bara på grund av de riktigt klassiska kläderna!