Falling Down

Hur många gånger har man inte känt samma sak som William Foster (Michael Douglas) i Falling Down? När det känns som hela världen är emot en och man vill bara ge igen. När Muphys lag har gått från teori till praktik. När Foster fastnar i trafiken tröttnar han och äver ger sin bil för att gå hem till sin dotter för att fira hennes födelsedag. Men vägen kantras av hinder och problem som Foster tar han om på sitt sätt och det hela utvecklas till en mycket bra och underhållande film som man bara inte får missa…

Det är i Falling Down (1993) som Michael Douglas, en skådespelare jag aldrig har varit överdrivet förtjust i, gör kanske sin bästa rollprestation genom tiderna, och som i samma veva är filmens starkaste försonande faktor. Rollen som den sönderstressade knegaren som kollapsar under trycket från det skoningslösa moderna samhället är en pärla i en film som fullständigt sprudlar av oförglömliga dialoger, underhållande våldsamma utbrott och ett sylvasst manus. Faktum är att Douglas instabile antihjälte allt som oftast bär upp storyn - de parallella scenerna med den toffelaktige polisen är långtifrån lika intressanta, även om pulsen höjs här och var allt eftersom han kommer Foster allt närmare.

Det är också tänkvärt i vilken utsträckning William Foster fascinerar mig, med tanke på att jag, till och med då han utvecklar sig som en allt mer irrationell karaktär, njuter av allt han säger och gör från början till slut. Det som däremot stör mig är att jag har svårt att urskilja vad storyn egentligen försöker säga. Jag finner mig vänta på något sorts budskap, en röd tråd eller någon poäng med händelseförloppet som aldrig ger sig till känna. Det är förmodligen någonting jag missar - men i samma takt som filmen ebbar ut känns det hela ofullständigt.

Men det kan också ha något att göra med det faktum att jag, genom hela filmen, undrar vad som egentligen driver William Foster. Jag vill veta vad det är som får honom att, just den här dagen, förlora all kontroll. Jag vill veta vad som egentligen hände i äktenskapet med Beth, vad han försöker uppnå genom att förfölja henne och dottern, eller om jag helt enkelt ska avfärda honom som en psykopat. Och om det är det som är tanken - vad är i så fall poängen med det hela? Då eftertexterna rullar förbi känns det nästan som om jag har läst en spännande roman bara för att upptäcka att de sista sidorna har rivits ut.

Jag vill som sagt ha mer, och besvikelsen är ett faktum när jag aldrig får det. Men den svarta komiken, det medryckande manuset och Douglas briljans i huvudrollen ger mot alla odds Falling Down en trea.

Bra film som berör en. Douglas är lysande. Både rolig, sorglig, hemsk och sympatisk i samma roll. En film som väckte känslor minst sagt i amerika.

Kusligt realistisk film med övertygande spel.

Tragisk film med en utmärkt Douglas som är både skurk/hjälte och offer på en o samma gång

mamman får en att hata singelmorsor mer än känna sympati för dom

början va helt under och första timmen e oxå den bästa men sen helt plötsligt så vänder och douglas blir mördarmaskin typ nästan och helt galen och slutet va inte mycket att ha¨
svag fyra

cooooooooooooooooooo

Såg denna för några veckor sedan och gillade den starkt för den var underhållande att titta på!