Once Upon a Time in the West

Ytterligare ett mästerverk signerat Sergio Leone. Tempot är långsamt och utdraget i sedvanlig Leonisk stil. Men går man in på djupet så är den faktiskt helt suverän. Ok, manuset är en aning haltande men så mycket annat är klockrent.
1. Musiken ! - Harmonicas & Jills theme av Ennio Morricone är tidlösa.
2. Fotot ! - Tonino Delli Collis visuella fingertoppskänsla är underbar. Man ser varje svettpärla och por. Kolla in kameraåkningen (över huset) i takt med musikens crescendo kort efter att Jill anländer till stationen. Sjukt bra.
3. Regin ! - Leones fantastiska visuella idé att köra extrema närbilder på Bronson och Fonda har bildat skola för andra. Eller spana in hans svepande åkningar runt skådisarna. Introt på filmen är näst intill perfekt.
4. Skådisarna ! - Bronson har aldrig varit coolare och Fonda har aldrig varit elakare. Cardinale är söt som sockervadd...Elam och Strode e hårdare än cement.
5. Rekvisitan ! - Allt från Carlo Simis suveräna produktions design till de härliga bilderna från Monument Valley.

Som sagt, den är långdragen, nästan som en opera. Men börjar man titta på detaljerna så inser man snart varför den anses som en av de bästa filmerna genom tiderna. Jag såg filmen 4-5 gånger innan jag riktigt uppskattade alla detaljer.

Minns den som fantastiskt bra. Ett måste för alla som gillar westernfilmer!

once upon a time in the west va en fin film men halv luddig handling tyckte jag..den gode denonde och den fule e mycket bättre..en mellan fyra får den

Ett klart mästerverk!
Sergio Leone var. och förblir, en av världens främsta filmskapare. Det är få filmskapare som enligt mig har lyckats att nå sådana höjdpunkter då de kombinerat det visuella med berättandet. Man skulle här kunna invända att Leones historier är väldigt enkla och naiva. Förvisso, men han lyckas ändå trollbinda sina åskådare med denna enkelhet, och de är det få regissörer som har lyckats med.

Visuellt är samtliga av Leones filmer mästerverk. Foto, kameravinklar, inzoomningar, landskap, karaktärsdrag. Allt glänser av perfektionism. Once upon a time in the west är dock hans främsta mästerverk. De landskap vi får se framför oss är beundransvärda. Genom att skifta mellan orörd natur och påbörjad bebyggelse befäster Leone även filmens huvudbudskap. Det gamla, representerat av de slitna hjältarna och skurkarna, skall ersättas av det nya, representerat av järnvägsbolaget och kapitalismen.

Skådespelarna verkligen glänser i denna film. Leone har använt samma koncept som i sin förra film För en handfull dollar. Även här följer vi tre huvudkaraktärer. Den namlöse Harmonica, utmärkt spelad av Charles Bronson, med ett stenansikte som skulle vara utmärkt att ha med sin i en pokertunering. Den onde och sadistiske Frank, och den smått komiske men samtidigt farlige Cheyenne. Claudia Cardinale gör mycket bra ifrån sig som lyckosökande prostituerad och Gabriele Ferzetti (som för övrigt spelat James Bonds svärfader) är mycket bra som den smått patetiske kapitalisten. Den som gläser mest är dock Fonda som skurken Frank. Jag skulle vilja påstå att detta är en av världens främsta skurkroller någonsin.

Som vanligt är det fascinerande att se hur Leone använder sig av skådespelarna. Han nöjer sig inte med att regissera dem som personer, utan utnyttjar även deras utseende till max. Filmen har väldigt lite dialog, vilket är dess styrka. Istället för tal får vi se närbilder på ansikten, ögon och gester, och detta är minst lika talande som repliker. En bild kan säga mer än tusen ord om den bara används effektivt. Se igenom filmen och studera exempelvis hur Leone använder skådespelarnas ögon. Ibland får man känslan av att han nästintill har regisserat dessa.

Om jag skulle ranka filmhistoriens fem främsta filmer så skulle Once upon a time in the west hamna där. Närmare ett visuellt konstverk kan man inte komma. Jag uppmanar alla att se den någon gång i sitt liv.

Once upon a time in the west är värd ett högt betyg, men mer än en fyra kan jag inte ge.
Kunde vara en aning seg då & då. Men en välgjord film och mycket bra skådespelare. Vill bara se fler filmer med Charles Bronson (Harmonica). Ett plus till musiken. Kan nog inte säga mer om filmen, för det mesta är redan sagt. Ska bli spännande och se om Sergio Leone andra filmer är lika bra ?
En sevärd film för er som gillar gamla western filmer. !

Bra underhållning som innehåller gott om sköna detaljer i foto och musik.

En -5 som film, men en 5 i sin egen genre.

Tagline: There were three men in her life. One to take her... one to love her... and one to kill her.

En grym film. Punkt.
Många här på sajten har redan på bra sätt beskrivit varför denna film är bra så eg. behöver jag bara hänvisa till dem, men jag lägger till några saker jag vill poängtera.
Låg vid titten (20071214) på plats 20 på IMDb Top 250, vilket den, faktiskt, förtjänar. Denna film är så genomtänkt att man skulle kunna skriva en mindre bok om det. Så underbart är det. De 2 timmarna och 39 minutrarna känns inte långa eller sega, utan detta är ett mästerverk av Leone.
Spännande western m bra skådespelare som ger liv åt härliga karaktärer - fantasifulla såväl som realistiska (?). Alla 4 huvudrollerna gör riktigt bra ifrån sej på helt olika sätt och bidrar därmed till helheten. Det gör ju heller inget att Cardinale är grymt snygg *.
Helt fantastisk musik (temat) av Morricone. Snyggt foto m långa utdragna, psykologiska scener m mycket medvetna ljudeffekter. Oförutsägbar.
Trots en lite halvdann svensk titel hamnar detta filmhistoriska guldkorn givetvis med lätthet i DVD-samlingen.

Trivia: * Visste ni att det skiljer 33 år mellan Cardinale och Fonda? Inget man direkt tänker på i filmen, men gör man det så blir det lite, lite väl mycket "barnarov" nästan, för mej. / Body count: 29 / Henry Fonda originally turned down a role in the picture. Director Sergio Leone flew to the United States and met with Fonda, who asked why he was wanted for the movie. Sergio replied, "Picture this: the camera shows a gunman from the waist down pulling his gun and shooting a running child. The camera pans up to the gunman's face and... it's Henry Fonda." / Leone originally intended to reunite the three stars of Buono, il brutto, il cattivo, Il (1966) (Clint Eastwood, Lee Van Cleef and Eli Wallach) in cameo roles as the three gunmen waiting for Harmonica at the start of the film, but when Eastwood was unavailable the idea was scrapped. / Sergio Leone made hundreds of references to films that influenced him. Some were quite obvious (like three men waiting for the train as in High Noon (1952)) and some were very subtle (like the choice of Woody Strode's sawed-off Winchester rifle, similar to the weapon Steve McQueen carried in the TV series "Wanted: Dead or Alive" (1958). McQueen referred to this unique weapon as a "Mare's Leg". / Jason Robards showed up at the set completely drunk on the first day of filming, and Leone threatened to fire him if he ever did that again. Robards was generally well-behaved thereafter, though in June 1968, after receiving word of the assassination of Robert F. Kennedy, Robards broke down and refused to perform until the day was over, and Leone decided to stop filming for the day.

Är du otålig och rastlös, välj en annan film. För det här måste vara den mest tempofattiga rulle jag någonsin fått äran att beskåda. Och det är genialt.

Äntligen har jag lyckats få tag på Once upon a Time in the West som länge legat högst upp på min "to-watch-lista", och den motsvarade mina förhoppningar.. nästan. För av många kritiker anses den vara världens bästa western, men jag är inte beredd att hålla med. Den Gode, den Onde, den Fule är i mitt tycke snäppet vassare, men den här rullen är fortfarande ett smärre mästerverk.

Redan efter anslaget blir man mållös över Léones fantastiska regi. Inledningsscenen hör absolut till världens bästa, med ett mycket långsamt tempo, extrema närbilder och monotona ljudeffekter. Mycket stämningsfullt.

Tyvärr tycker jag att karaktärerna i filmen är lite flata och ointressanta och vissa av skådespelarinsatserna lämnar minst sagt mer att önska. Men ljudspåret är fantastiskt. Morricone överträffar återigen. Var och en av filmens fyra huvudkaraktärer har ett eget musikstycke länkat till sej, varav de mest kända är Harmonicas och Jill's. Personligen tyckte jag dock mest om Cheyennes (Jason Robards)

Det här är en tidlös klassiker, men som sagt är den inte alldeles fulländad så betyget stannar på en stabil fyra.