Glengarry Glen Ross

En regnig dag träder en ledarfigur in i fastighetssäljarnas gemensamma kontorsrum och skriker åt dem vilka losers de faktiskt är; för vissa av säljarna har månaden varit lika pengaindragande som att sälja isglass mitt i vintern.
En tävlingsinriktad uppgörelse äger då rum och den som säljer minst fastigheter under veckan får kicken utan att skonas. Svordomar och förolämpningar kastas fram och tillbaka och till slut rånas de där värdefulla namnen, de där Glengarry-namnen som i deras ögon är guld värda...

Som svar på den första recensenten: nej, man behöver inte alls vara insatt i fastighetssäljande innan man sett filmen. Faktum är den att man direkt slukas in i en överraskande intensiv resa i desperationens yttersta kant, en kort resa som visar vad undertryckta är villiga att göra för att nå toppen. Eller snarare sagt, för att inte få sparken och ansiktet i leran.

Jag kan med lätthet säga att det här är en av de absolut skickligaste filmerna jag sett, som bygger upp så myket intensitet trots att filmen inte utspelar sig så mycket mer än i sitt dåsiga, gråa kontorsrum. Sedan är det lätt att se att filmen har baserats på en pjäs, men det är inget som faktiskt förstör filmupplevelsen, snarare tvärtsom; det här är unikt och fräscht i förhållande med andra thrillers, nyskapande i det filmiska och som ger ofattbart mycket utrymme till de desperata karaktärerna, (framförallt Jack Lemmon som i denna roll outshinar till och med självaste Al Pacino).

Jag applåderar inför ett sådant mästerligt hopknåpat verk, som verkligen gav mersmak för de mer teatrala berättarkonsterna.

Det här är en relativt okänd film med många kända ansikten från olika generationer med bl.a. Al Pacino, Kevin Spacey och Jack Lemmon. Utspelar sig på ett försäljningskontor större delen av filmen som är oerhört dialogdriven. Det spelar dock ingen som helst roll med sådana här utmärkta skådespelare som fullkomligt briljerar filmen igenom. Al Pacino lyser allra starkast och borde ha vunnit Oscar för Bästa manliga biroll, som han blev nominerad till. Att inte David Mamet blev nominerad för bästa manus är en gåta. En ljuvlig pärla som är lätt att missa!

Väldigt pratig, men ändå rätt intressant och engagerande rulle. Många bra skådisar håller den också flytande.

En regnig dag träder en ledarfigur in i fastighetssäljarnas gemensamma kontorsrum och skriker åt dem vilka losers de faktiskt är; för vissa av säljarna har månaden varit lika pengaindragande som att sälja isglass mitt i vintern.
En tävlingsinriktad uppgörelse äger då rum och den som säljer minst fastigheter under veckan får kicken utan att skonas. Svordomar och förolämpningar kastas fram och tillbaka och till slut rånas de där värdefulla namnen, de där Glengarry-namnen som i deras ögon är guld värda...

Som svar på den första recensenten: nej, man behöver inte alls vara insatt i fastighetssäljande innan man sett filmen. Faktum är den att man direkt slukas in i en överraskande intensiv resa i desperationens yttersta kant, en kort resa som visar vad undertryckta är villiga att göra för att nå toppen. Eller snarare sagt, för att inte få sparken och ansiktet i leran.

Jag kan med lätthet säga att det här är en av de absolut skickligaste filmerna jag sett, som bygger upp så myket intensitet trots att filmen inte utspelar sig så mycket mer än i sitt dåsiga, gråa kontorsrum. Sedan är det lätt att se att filmen har baserats på en pjäs, men det är inget som faktiskt förstör filmupplevelsen, snarare tvärtsom; det här är unikt och fräscht i förhållande med andra thrillers, nyskapande i det filmiska och som ger ofattbart mycket utrymme till de desperata karaktärerna, (framförallt Jack Lemmon som i denna roll outshinar till och med självaste Al Pacino).

Jag applåderar inför ett sådant mästerligt hopknåpat verk, som verkligen gav mersmak för de mer teatrala berättarkonsterna.

Toppskådisar men seg och intetsägande.

jag tycker den var seg och tråkig,man måste nog vara lite insatt för att bli intresserad tror jag.bra skådespelare dock