Royal Tenenbaums, The

Skön tragikomik med många kända ansikten. Många riktigt positiva överaskningar därmed, ex: Owen Wilson och Ben Stiller som jag aldrig sett spela bättre innan. Sedan är resterande skådespel som förväntat riktigt bra det med. Regiet av Anderson är passande och berättas med värme och bra valda låtar. Finns inte så mycket att klaga på, väldigt stark trea.

Smårolig film med många bra skådespelare, Luke Wilson var bäst. En stark trea.

Första gången jag såg den, för några år sen, gillade jag den inte alls, vet inte ens om jag såg klart den. Men när jag såg den igen nyligen så fullkomligt älskade jag den. Roligare film får man leta efter!

UNderhållande film men inte så mycket mer.

vet att jag sett filmen men kommer inte ihåg hur den var ;S

Väldigt udda film, med duktiga skådespelare och oförutsägbar handling. Berättarrösten blir dock lite för mycket till slut.

Väldigt speciell och konstig film. Föll inte mig i smaken riktigt. Men den funkade att se på och var lite smårolig.

Usch, vilken film! Aldrig att jag ser den igen... Hellre tittar jag på Scary Movie filmerna än den här filmen! Dålig humor och dåligt ljus... för starkt. Men den kända låten i Början höjer betyget och mot mitten-slutet gick det att se filmen! Så det blir en väldigt svag 2:a. Jag fattar inte varför den har fått ett medelbetyg?! Jag har bara sett den en gång och det räcker. Jag rekommenderar den inte, eller du kan lyssna på den kända låten...

Den första Wes Anderson-rulle jag såg var Life Aquatic (2004), och visst känner jag igen berättartekniken, karaktärerna och de oslagbara detaljerna i den här filmen. Chas fastighetsaffärer, dalmatinermössen, Margots avhuggna finger ... det kryllar av vansinnigt absurda och mycket underhållande inslag i den stilen. Samtliga skådespelare gör mycket bra ifrån sig, men jag fastnade mest för Gwyneth Paltrow (jag har aldrig gillat henne tidigare), Owen Wilson och Danny Glover. Vad gäller Gene Hackman skulle jag tro att det här är hans allra bästa roll.

Här får jag en känsla av att det som gör Wes Anderson till en så intressant regissör är att han kan ta i stort sett vilket ämne som helst, oavsett hur tragiskt det är, och berätta om det på ett så rakt och okomplicerat sätt att det både underhåller och griper tag på ett betydligt starkare sätt än om han skulle vräka på med sliskmusik och ständiga tårflöden. Vi vet att det han berättar är gripande, och han vet det - det finns ingen anledning att trycka upp sensmoralen i ansiktet på publiken. Mellan skratten träder historien fram på ett mycket speciellt sätt. Det är också riktigt kul att se hur kameran i vissa scener inte rör sig - den står still och karaktärerna flyttar sig in och ut ur bilden. Jag tänker främst på scenen på trottoaren mellan Royal och Ethel.

Kort sagt är jag mycket förtjust i The Royal Tenenbaums. Den är inte fullt så enastående som Life Aquatic enligt mig, men likväl en bra film. Det den faller på är den för långa speltiden. Historien känns ganska ojämn, och vid ett tillfälle i filmen känns det som om filmen borde ta slut - men den fortsätter. Filmen förlorar lite fokus som resultat, men tar igen sig mot slutet. Stark trea.
"Four minutes, forty-eight seconds. We're all dead. Burned to a crisp."

Mysig och varm med grymt skådespeleri av framförallt Gene Hackman, Luke Wilson och Gwyneth Paltrow..

Många härliga ingredienser; charmiga karaktärer, soft musik, en sagolik berättelse och skumma förhållanden karaktärerna emellan..

Men ändå så är det nåt som fattas för ett högre betyg, kanske blir det för mycket av det goda, blir lite rörigt..

Klippning är lite konstig, ser ut som om Wes Anderson har skippat "tre sekunders-regeln" ibland..

Filmen lyfter sig otroligt mycket mot slutet..