Quills

Jag har inte recenserat så många filmer här på filmpunkten, och det är jag lessen för, men jag försöker vara väldigt sparsmakad med de extrema betygen. Det här är den 3:de filmen jag ger en femma. Jag hoppas att det säger nåt om hur mycket jag tycker om den.
Filmen handlar om Marquis De Sade's sista tid i livet, men är inte autobiografisk. Det är en historisk film, men med väldigt mycket poetiska friheter tagna. T.ex. så är inte de historier som berättas ut hans mun de verkliga historierna, utan skrivna av manusförfattaren, mest p.g.a. copyright. De engleska översättningarna var råder under kopiringsrättsinnehavaren och därför kunde de inte använda dem. Han vill dessutom inte bli anklagad för plagiarism, så han skrev egna berättelser i samma stil, och anda som De Sade gjorde själv.
I stort sett så har den här filmen allt jag är ute efter i en film. Först och främst är det extremt välspelade karaktärer, dom har djup, och är mänskliga. Historien handlar om en av de mest inflytesrika författarna vi har haft (oavsett om man tycker om det eller inte, så har han överlevt och lever kvar i kulturen på många områden även idag). Historien tar upp viktiga konst-politiska frågor som om en kostnär är skyldig till om en svagsinnad person inte kan skilja mellan hans konst och verklighet (se bara på alla diskussioner som har funnits om videovåld, tvspelsvåld, rollspellsvåld...den listan kan göras lång). Den tar även upp striden mellan de starkt troende och de starkt icke troende. Med en film som handlar om ett ämne som Marquis De Sade som otroligt lätt kan bli en orgie i sexfantasier, och de lägsta aspekterna av mänskligheten så lyckas dom på ett ytterst bra sätt väva in andra mer etiska frågor, som alltid har varit aktuella i vårat moderna samhälle. En sak som slog mig efter att jag hade sett filmen ett par gånger är att trots att det är De Sade själv som är katalysatorn, elden som flammar upp, bölden som spricker ut i var så är han den enda av huvudpersonerna som aldrig har sex själv i filmen. Michael Caines härligt förvridna och ovetande korrupta doktor mer eller mindre våldtar sin 17-åriga fru genom sodomi, och blir därmed den i filmen mest sadistiska personen överhuvudtaget trots att han är antagonisten till Geoffry Rush's Marquis De Sade som protagonist.
Till dessa två lysande stjärnor så har vi även Kate Winslet's Madelaine och Joaquin Pheonix präst som lyckas visa en romans för oss de inte vill visa för sina karaktärer på ett absolut (jag letar efter ett svenskt ord för stunning här nu) sätt. Att sedan Abby du Coulmier (Joaquin Pheonix) gör en innre resa fråm innehavaren till patient utan några pinsamma hopp där man undrar vad det var som var bortklippt utan väldigt logiskt följer personens resa steg för steg i den nedåtgående cirkeln gör inte saken sämre.

Nu har jag skrivit mycket om skådespelarna, men till det så har vi även en scenografi och kamera som är alldeles underbart utformad. Det är få filmer nuförtiden som lägger ner så mycket tid och möda på omgivningen att dom kan följa en person genom en lång korridor, in i ett helt omslutet rum där dom gör en rundvandring på 360 grader, ut igen genom en annan korridor. Nu förtiden återskapas sånt gärna me onaturniga filmtagningar för att dom kan göra så med CGI. Här rör sig kameran naturligt i omgivningen eftersom den har blivit uppbyggd.

Det finns så mycket småsaker i Quills jag skulle vilja ta upp och berömma, men jag ska inte göra det här längre nu. Det är helt enkelt en film man bör ha sett, om inget annat för det otroliga talangerna som medverkar.

Jag har inte recenserat så många filmer här på filmpunkten, och det är jag lessen för, men jag försöker vara väldigt sparsmakad med de extrema betygen. Det här är den 3:de filmen jag ger en femma. Jag hoppas att det säger nåt om hur mycket jag tycker om den.
Filmen handlar om Marquis De Sade's sista tid i livet, men är inte autobiografisk. Det är en historisk film, men med väldigt mycket poetiska friheter tagna. T.ex. så är inte de historier som berättas ut hans mun de verkliga historierna, utan skrivna av manusförfattaren, mest p.g.a. copyright. De engleska översättningarna var råder under kopiringsrättsinnehavaren och därför kunde de inte använda dem. Han vill dessutom inte bli anklagad för plagiarism, så han skrev egna berättelser i samma stil, och anda som De Sade gjorde själv.
I stort sett så har den här filmen allt jag är ute efter i en film. Först och främst är det extremt välspelade karaktärer, dom har djup, och är mänskliga. Historien handlar om en av de mest inflytesrika författarna vi har haft (oavsett om man tycker om det eller inte, så har han överlevt och lever kvar i kulturen på många områden även idag). Historien tar upp viktiga konst-politiska frågor som om en kostnär är skyldig till om en svagsinnad person inte kan skilja mellan hans konst och verklighet (se bara på alla diskussioner som har funnits om videovåld, tvspelsvåld, rollspellsvåld...den listan kan göras lång). Den tar även upp striden mellan de starkt troende och de starkt icke troende. Med en film som handlar om ett ämne som Marquis De Sade som otroligt lätt kan bli en orgie i sexfantasier, och de lägsta aspekterna av mänskligheten så lyckas dom på ett ytterst bra sätt väva in andra mer etiska frågor, som alltid har varit aktuella i vårat moderna samhälle. En sak som slog mig efter att jag hade sett filmen ett par gånger är att trots att det är De Sade själv som är katalysatorn, elden som flammar upp, bölden som spricker ut i var så är han den enda av huvudpersonerna som aldrig har sex själv i filmen. Michael Caines härligt förvridna och ovetande korrupta doktor mer eller mindre våldtar sin 17-åriga fru genom sodomi, och blir därmed den i filmen mest sadistiska personen överhuvudtaget trots att han är antagonisten till Geoffry Rush's Marquis De Sade som protagonist.
Till dessa två lysande stjärnor så har vi även Kate Winslet's Madelaine och Joaquin Pheonix präst som lyckas visa en romans för oss de inte vill visa för sina karaktärer på ett absolut (jag letar efter ett svenskt ord för stunning här nu) sätt. Att sedan Abby du Coulmier (Joaquin Pheonix) gör en innre resa fråm innehavaren till patient utan några pinsamma hopp där man undrar vad det var som var bortklippt utan väldigt logiskt följer personens resa steg för steg i den nedåtgående cirkeln gör inte saken sämre.

Nu har jag skrivit mycket om skådespelarna, men till det så har vi även en scenografi och kamera som är alldeles underbart utformad. Det är få filmer nuförtiden som lägger ner så mycket tid och möda på omgivningen att dom kan följa en person genom en lång korridor, in i ett helt omslutet rum där dom gör en rundvandring på 360 grader, ut igen genom en annan korridor. Nu förtiden återskapas sånt gärna me onaturniga filmtagningar för att dom kan göra så med CGI. Här rör sig kameran naturligt i omgivningen eftersom den har blivit uppbyggd.

Det finns så mycket småsaker i Quills jag skulle vilja ta upp och berömma, men jag ska inte göra det här längre nu. Det är helt enkelt en film man bör ha sett, om inget annat för det otroliga talangerna som medverkar.

Det jag verkligen fastnar för i Quills är skådespelarna, som är rakt igenom lysande. Geoffrey Rush, Kate Winslet, Joaquin Phoenix och Michael Caine är en ren njutning. Man har även byggt upp väldigt snygga miljöer, och soundtracket är passande, om än något repetitivt. Det som för mig berövar filmen en fyra är ploten, då jag inte alltid är säker på vart det hela är på väg. Jag hittar ingen röd tråd som binder samman scenerna, och ett antal scener hade kunnat strykas helt. Jag gillar dock den bitterljuva avrundningen och på det stora hela är storyn intressant, även om jag hade velat se mer tid dedikeras till de tre huvudpersonerna.

Usch, vilken smörja! Tycker den var äcklig, tramsig och oerhört löjlig! En stor besvikelse! Se den inte!

Så här gör man film, bara så att ni vet! Rush är underbar i rollen som de Sade, Winslet och Phoenix är ytterst sevärda. Kanske inte en film för alla, men en film för de som gillar kvalitet, undertryckta känslor och lysande skådespeleri.

Jag hade höga förväntningar på den här filmen men den var så otroligt mycket bättre än jag hade förväntat mig. Till en början så hade filmen otroligt bra dramatik och en intressant handling. Men mot slutet blev jag riktigt chockerad. Det var så otroligt mycket som hände på en och samma gång. Innan man ens hade kommit över en hemsk tanke så hände något annat. Trotts att det här inte var en skräckfilm så är det ändå något av det hemskaste jag sett! Själv tycker jag om att skriva sagor så jag kunde faktiskt känna med Markisen i många scener. Stackare. :(

En oerhört sexuell och poetisk film, underbart bra och stark. Geoffrey Rush är helt lysande i sin roll och Kate Winslet samt Joaquin Phoenix är bra i sina roller.

Ganska dålig film rakt igenom, men slutet och en bra skådespelarinsats från Joaquin Phoenix räddar betyget.