Drömmarnas land

En jäkligt fin film med en som vanligt suverän Paddy Considine.

En irländsk familj immigrerar till USA efter förlusten av deras son. Med sin fru och två döttrar kommer Johnny till "Drömmarnas Land", ett land som till en början liknar mer av en mardröm. Christy (Sarah Bolger) berättar från början till slut om livet i staterna, hur hon betraktar sina föräldrar - de som har svårt med lyckan, speciellt Johnny. Hennes lillasyster som bara skrattar och ler trots det miserabla livet. Hennes syster Ariel spelas av Sarah Bolgers riktiga syster Emma Bolger och hon är jättebra och alldeles bedårande i sin roll. En liten flicka man fullkomligt älskar.

I deras nya hyreshus - en riktig knarkarkvart - lever människor som innerst inne bryr sig om varandra. Livet knallar på. En dag under Halloween knackar Ariel och Christy på hos "den skrikande mannen" Matteo (Djimon Hounsou) som visar sig vara en trevlig prick.

Livet blir bättre för familjen, fadern får jobb och barnen börjar i skolan och Matteo blir en god vän till familjen.

Men alla sagor är inte goda. Härifrån blir det värre. "In America" pendlar mellan lycka och sorg och jag berörs ordentligt av att se hur den här familjen fungerar och reagerar. Skådisarna är lysande, varenda en av dem, till och med barnen är helt fantastiska i sina roller.

Jag blev så pass berörd av In America - speciellt av Djimon Hounsous karaktär - att jag började gråta i slutet. Det här är drama när det är som bäst, när man faktiskt sätter sig in i folks liv och delar deras lycka och sorg. Jag skrattade och grät.

En del häftiga scener, fyndig dialog och en intressant karaktär vid namn Mateo, men filmen berörde mig inte tillräckligt. Kanske var den röda tråden för blek.
Den Irländska mentaliteten var förresten lite förundransvärd också.

En -3 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Tagline: -

Detta är en film som visade sej vara annorlunda än många andra filmer, främst vad gäller upplägget, men även tonen, känslan och handlingen. Lite småseg för mej personligen, men ändå en smått fascinerande och varm film. Plus för lagom längd, men minus för den intetsägande titeln.
Riktigt bra skådespel av Hounsou främst, men Morton är bra även hon. Mot slutet, främst, lyfter Considine sitt agerande. Barnen är bra som just barn.
Fin musik (temat).
Denna film om sorg hamnar inte i DVD-samlingen då det inte är min typ av film (att se om). Jag vill det inte, men kan göra det i värsta fall. Skönt att ha sett en gång, vilket räcker.

Trivia: Ewan McGregor and Kate Winslet were originally approach to play Johnny and Sarah at the film's early stages of production when it was entitled "East of Harlem".

En film jag hade höga förväntningar på. Tyvärr infriades de inte. Tycker den här filmen var mest seg.

En film som berör, och jag kan säga, grät till den här filmen. Ritigt bra, riktigt bra...får en 5:a

Då och då kommer det en film som har en sådan där ovanlig och djup känsla, och för mig var det bara att sitta och njuta, bli involverad och inte släppa blicken.

En jäkligt fin film med en som vanligt suverän Paddy Considine.

En irländsk familj immigrerar till USA efter förlusten av deras son. Med sin fru och två döttrar kommer Johnny till "Drömmarnas Land", ett land som till en början liknar mer av en mardröm. Christy (Sarah Bolger) berättar från början till slut om livet i staterna, hur hon betraktar sina föräldrar - de som har svårt med lyckan, speciellt Johnny. Hennes lillasyster som bara skrattar och ler trots det miserabla livet. Hennes syster Ariel spelas av Sarah Bolgers riktiga syster Emma Bolger och hon är jättebra och alldeles bedårande i sin roll. En liten flicka man fullkomligt älskar.

I deras nya hyreshus - en riktig knarkarkvart - lever människor som innerst inne bryr sig om varandra. Livet knallar på. En dag under Halloween knackar Ariel och Christy på hos "den skrikande mannen" Matteo (Djimon Hounsou) som visar sig vara en trevlig prick.

Livet blir bättre för familjen, fadern får jobb och barnen börjar i skolan och Matteo blir en god vän till familjen.

Men alla sagor är inte goda. Härifrån blir det värre. "In America" pendlar mellan lycka och sorg och jag berörs ordentligt av att se hur den här familjen fungerar och reagerar. Skådisarna är lysande, varenda en av dem, till och med barnen är helt fantastiska i sina roller.

Jag blev så pass berörd av In America - speciellt av Djimon Hounsous karaktär - att jag började gråta i slutet. Det här är drama när det är som bäst, när man faktiskt sätter sig in i folks liv och delar deras lycka och sorg. Jag skrattade och grät.

En magisk film och oerhört bra. En vacker historia om sorg, kärlek och att ga vidare. Morton är underbar och flickorna känns väldigt äkta hela filmen igenom. Detta var dock första gangen jag sag Paddy Considine, vilken skadespelare! Han är briljant och min nya favorit.
Det enda som drar ner filmen är bihistorien med konstnären Mateo som känns lite väl overklig ibland.
Men ända, den här filmen far inte missas. En stark fyra!