Återträffen

Begriper inte varför kulturjournalisterna måste gå i spinn så fort det kommer upp en riktig motvals film. Anna Odells senaste verk är ingen filmupplevelse, snarare ett diskussionsunderlag för mobbingdiskussioner för Friends, skolor, riksdagen etc. Jag uppskattade hennes examensarbete från Konstfack, i vilket hennes klasskamrater hamnade helt i skuggan och kön ringlade sig lång till en separat avdelning skyddat av säkerhetsvakter. Ett av de mest rörande och starkaste momenten i det var när en av de förbipasserande där på Liljeholmsbron, efter att flera kallt passerat hennes iscensatta psykos (från fyra år innan), faktiskt stannar för att hjälpa till (vilket i sin tur får flera att vilja hjälpa till). Vackert och otäckt på samma gång. Också i det verket kommer en del två, när själva efterbehandlingen skall vändas ut och in på, den egentliga huvudpoängen och som sen länge svallade i media. Men så själva regidebuten 2013 - och här råder lite andra spelregler. Här är det förstås ingen dolda kameranfilmning utan en iscensättning med skådisar av "hur det hade kunnat bli" och sen en uppföljande diskussion mest om varför hennes grundskoleklasskamrater inte mindes och inte velat hängas ut i hennes film... Vad sevärdheten beträffar påminner det något om Vinterbergs Festen 1998 (dråpligare än sitt rykte) och Herngren/Holms Klassfesten 2002 (mer tänkvärd än sitt rykte). Men i Återträffen är filmandet, skådespeleriet och bearbetningen förvånansvärt blekt. Personporträtten är ganska enfaldiga och vi kommer egentligen aldrig in på själva kärnan. Det hela blir inte mycket mer än antydningar om mörker och en grundskoleelevs uppfattning av hierarkier. Filmen snubblar dubbelt på att den har en så allvarlig grund men inte lyckas bära det i mål som film.

Att ge denna film en femma säger allt. Den är verklighetstrogen och skildrar mobbing på vuxennivå. Till alla er som blivit mobbad: se den. Till er som inte blivit det: se den. Jag är övertygad om att samhället skulle bli mer förstående då. Fantastisk skildring!

En -4 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Ganska bra skådespel. Intressant tema.
Men jag sitter och funderar på varför jag ger betygsfyran istället för trean; är det för att jag blev mobbad i skolan och förstår bättre empatiskt _eller_ är det för att jag känner viss nostalgi då jag ser flera gamla parallellklasskompisar i filmen från tiden på Kulturama då jag studerade till skådespelare (vilka? se min profil)? Förmodligen båda anledningarna.
Och jag förstår kopplingen till drygt 15 år tidigare danska Festen, men ändå inte riktigt jämförbara. Festen är för övrigt snudd på mästerverk. Inte detta skolprojekt, även om ambitionen varit hög.
Intressant projekt, absolut, men ogillar fortfarande Odells första projekt med låtsandet av självmordshopp från Västerbron i Stockholm. Trots detta låter jag inte det påverka mitt betyg på detta filmiska konstverk tillika metafilm.

Mest pinsam och jobbig, blev hemskt besviken på den. Tycker faktiskt inte den är bra alls, tjejen som står bakom allt är lite intressant och om det är sant så är hon oerhört modig som gör detta, men annars; usch.

Att ge denna film en femma säger allt. Den är verklighetstrogen och skildrar mobbing på vuxennivå. Till alla er som blivit mobbad: se den. Till er som inte blivit det: se den. Jag är övertygad om att samhället skulle bli mer förstående då. Fantastisk skildring!

Begriper inte varför kulturjournalisterna måste gå i spinn så fort det kommer upp en riktig motvals film. Anna Odells senaste verk är ingen filmupplevelse, snarare ett diskussionsunderlag för mobbingdiskussioner för Friends, skolor, riksdagen etc. Jag uppskattade hennes examensarbete från Konstfack, i vilket hennes klasskamrater hamnade helt i skuggan och kön ringlade sig lång till en separat avdelning skyddat av säkerhetsvakter. Ett av de mest rörande och starkaste momenten i det var när en av de förbipasserande där på Liljeholmsbron, efter att flera kallt passerat hennes iscensatta psykos (från fyra år innan), faktiskt stannar för att hjälpa till (vilket i sin tur får flera att vilja hjälpa till). Vackert och otäckt på samma gång. Också i det verket kommer en del två, när själva efterbehandlingen skall vändas ut och in på, den egentliga huvudpoängen och som sen länge svallade i media. Men så själva regidebuten 2013 - och här råder lite andra spelregler. Här är det förstås ingen dolda kameranfilmning utan en iscensättning med skådisar av "hur det hade kunnat bli" och sen en uppföljande diskussion mest om varför hennes grundskoleklasskamrater inte mindes och inte velat hängas ut i hennes film... Vad sevärdheten beträffar påminner det något om Vinterbergs Festen 1998 (dråpligare än sitt rykte) och Herngren/Holms Klassfesten 2002 (mer tänkvärd än sitt rykte). Men i Återträffen är filmandet, skådespeleriet och bearbetningen förvånansvärt blekt. Personporträtten är ganska enfaldiga och vi kommer egentligen aldrig in på själva kärnan. Det hela blir inte mycket mer än antydningar om mörker och en grundskoleelevs uppfattning av hierarkier. Filmen snubblar dubbelt på att den har en så allvarlig grund men inte lyckas bära det i mål som film.