Dark Shadows

Var kul lite då och då men vad fan, har inte vi sett allt det här förut? det var så galet taget redan, alltihop, detta är bara ännu en skitrulle att kasta på högen, fin musik och allt är jättesnyggt (dock var alla skådespelare överdrivet retuscherade och söndersminkade) - men åh så trist.. Det är inte ens intressant kul eller något sådant. Det känns som att det är något för alla twilight fans- deras smak är inte min.

Mitt första intryck av Dark Shadows (2012) var, när jag tog en titt på trailern övervägande neutralt, även om jag direkt visste att detta var något jag skulle vilja se. Samtidigt fick jag intrycket att Tim Burtons senaste film, samtidigt som den har taggats som en dramakomedi, lade en betydande tyngd på komediaspekten, och att det inte fanns mycket drama att få. Och när jag väl såg filmen gick det snabbt upp för mig att detta intryck var mycket korrekt.

Och det är inte nödvändigtvis något problem med det - jag har aldrig varit en så pretentiös filmtittare att en glammig Tim Burton-film faller på den utflippade komiken. Det har tvärtom varit fundamentala ingredienser i Burtons njutningsfulla cinematiska äventyr. Men problemet just med Dark Shadows är att berättelsen är så illa balanserad. Det finns i själva verket mängder av rotlös komik som inte verkar ha mycket med historien att göra, vilket får en rastlös effekt på mig som tittare - särskilt med tanke på att denna komik inte är särskilt rolig när det står klart för mig att det i stort sett är allt jag får. När varje steg Barnabas tar i den nya världen kantas av lättviktiga skämt och en märklig farsstämpel som smyger sig in här och var krävs det inte mycket för att tålamodet ska ta slut. Dark Shadows har praktiskt taget ingen av den subtila blandning av humor, fasa och - viktigast av allt - hjärta som har präglat majoriteten av Burtons tidigare filmer.

Samtidigt är det sant att vissa lättsamma scener i början av filmen är väldigt trevliga - men det är innan den ansträngda humorn blir alltför påfrestande. Och manusförfattarna försöker visserligen jämna ut den här dåligt uppbyggda historien i konflikten mellan Barnabas och Angelique, men med tanke på att karaktärerna är så ytliga - Barnabas är huvudpersonen och jag har knappt något grepp på vem han egentligen är - och att hans relation med Victoria/Josette i praktiken är obefintlig framstår antagonismen mellan Barnabas och Angelique som ett extremt klumpigt plotverktyg för att föra berättelsen vidare. Filmens ironiska touch gör dessutom ett underväldigande uttryck och sänker det slarviga manuset än snabbare. Helena Bonham Carters ljuvlighet ödslas dessutom på en endimensionell karaktär som inte ens har mycket scentid.

Så på det stora hela är jag något förfärad över vilken fullständig fail Dark Shadows visade sig vara för ett Tim Burton-fan som jag själv. Regissörens säregna bildspråk är som alltid värt respekt, men även det tycks blekna i denna ytliga och föga engagerande fantasyfilm - men av någon anledning har jag fått lust att se TV-serien. Bättre kan du, Burton.

Äter man middag med Johnny Depp, Tim Burton, Michelle Pfeiffer och Helena Bonham Carter så spelar det ingen roll om det blir tacos eller trerätters med vita dukar. Det blir förmodligen den mest minnesvärda middagen man varit med om.
Det här filmen är inte en stilbildare som Hajen, Sagan om ringen eller Stjärnornas krig. Men det är en riktigt bra film. Och det är en film i min smak. Så egentligen är det en femma, men den kommer inte att lämna spår efter sig som en femma gör. A Nightmare before christmas är aningen mer episk (med Marilyn Manson på ledmotivet) och Alice Cooper är en riktig höjdare i cameo hänseende. Men jag har ätit många middagar och det här skulle ha blivit en svag femma.
Chloë Grace Moretz gör en rolig tolkning - men når inte upp till "Kick Ass" i den här rollen. Det är Depp i huvudrollen till 100%.

Så mycket babbel - det jag vill säga är att det här är mycket nära en femma. Kanske den starkaste fyran jag gett.
Filmen är mycket sevärd.

Tim Burton har förmågan att göra monster tredimensionella på ett sett som ingen annan sedan Clive Barker (men mer rumsren än CB).

Se den!

Var kul lite då och då men vad fan, har inte vi sett allt det här förut? det var så galet taget redan, alltihop, detta är bara ännu en skitrulle att kasta på högen, fin musik och allt är jättesnyggt (dock var alla skådespelare överdrivet retuscherade och söndersminkade) - men åh så trist.. Det är inte ens intressant kul eller något sådant. Det känns som att det är något för alla twilight fans- deras smak är inte min.

Jag tycker den var sådär sagolikt mysigt gjord presis som man förväntar av Tim burton, och huvudrollen var som klippt å skuren för Johnny Depp,
Dessa två tilsammans kan helt enkelt inte bli fel.

Otroligt dålig och långtråkig film. Bjöd väll på nått enstaka skratt, men nä komedi skulle jag då inte kalla den. Får en 1:a

Äter man middag med Johnny Depp, Tim Burton, Michelle Pfeiffer och Helena Bonham Carter så spelar det ingen roll om det blir tacos eller trerätters med vita dukar. Det blir förmodligen den mest minnesvärda middagen man varit med om.
Det här filmen är inte en stilbildare som Hajen, Sagan om ringen eller Stjärnornas krig. Men det är en riktigt bra film. Och det är en film i min smak. Så egentligen är det en femma, men den kommer inte att lämna spår efter sig som en femma gör. A Nightmare before christmas är aningen mer episk (med Marilyn Manson på ledmotivet) och Alice Cooper är en riktig höjdare i cameo hänseende. Men jag har ätit många middagar och det här skulle ha blivit en svag femma.
Chloë Grace Moretz gör en rolig tolkning - men når inte upp till "Kick Ass" i den här rollen. Det är Depp i huvudrollen till 100%.

Så mycket babbel - det jag vill säga är att det här är mycket nära en femma. Kanske den starkaste fyran jag gett.
Filmen är mycket sevärd.

Tim Burton har förmågan att göra monster tredimensionella på ett sett som ingen annan sedan Clive Barker (men mer rumsren än CB).

Se den!

Den här filmen började bra med en väldigt seriös stämning om en rik man som förlorade sin älskade under en elak häxas hand. Allt byggdes upp till en väldigt bra film. Dock så ändrades hela stämningen mitt i filmen till en absurd komedi full med massa skämt om "en sent 1700tals vampyr som vaknar upp i det moderna samhället". Dom skämtade hit och dit om vampyrens anpassning i det moderna samhället och man tappade intresse i filmen.

Det saknade massa handling och dramatik som man tycker att filmen borde ha haft. Han sörjde inte sin gamla kvinna så mycket som man tycker att han borde ha. Han var inte så arg på häxan som man tycker att han borde ha varit. Och han träffade även en ny kvinna i det moderna samhället som han föll för. Men deras romans blev i princip helt oberättat i den här filmen. Dom träffades i en scen, erkände sin kärlek i nästa, och kysste varandra nån gång senare i filmen. Man fick i princip inte se dom umgås med varandra någonting alls. Och sen ska publiken köpa att dom är dökära i varandra? Det funkade inte.

Dock blev slutet väldigt mäktigt med en stark imponerade fight mellan en vampyr och en häxa. Man kan ju dock undra varför han inte flög på henne direkt så fort han vaknat igen år 1972. Varför väntade han så länge med att hämnas på en häxa som förstört hans liv? Menmen. Filmen är klart sevärd för slutscenen. Så kort och gott. Filmen började väldigt bra, förvandlades till en fjantig komedi. Och slutade episkt och häftigt. Lite som en bergochdalbana. Så början och slutet gav ett godkänt men filmen kan inte få mer än så för det skämtades för mycket i filmen. Hela mitten av filmen saknade verkligen djup. Dock var specialeffekterna väldigt bra och slutet intressant. Filmen blir godkänd men inte mer än så.

Burtons återkomst i mörkret

Barnabas Collins föräldrar förde honom till Amerika där familjen byggde sig en förmögenhet av fiskindustrin. Men Barnabas föräldrar bir mördade och strax därefter blie hans älskarinna mördad hon också. I sin sorg försöker Barnabas ta sitt liv, men när han vaknar upp är han förvandlad till en varelse av natten. Barnabas blir inlåst i 196 år och blir väckt 1972. Han söker rätt på sin ättlingar och godset Collinwood. Som fallit i ruiner. Barnabas gör allt i sin makt för att återställa familjens värdighet och heder. Men en person står i hans väg, häxan som är besatt av Barnabas och tänker inte låta någon Collins överleva om han inte får Barnabas att älska henne.

Johnny Depp gör rollen som Barnabas Collins, men djup insatt kunskap och respekt för källmaterialet. Eva Green och Michelle Phiffer gör sina roller som Häxan och familjens stolta överhuvud med extrem kall och häftig kemi mot varandra. Tim Burton regisserar Depp för åttonde gången och det märks att de triv bra ihop, visionerna av dess två män syns på duken och att man har stor respekt för tv-serien som filmen är baserad på.

Det är inte nytt heller att Burton lägger in lite svart humor. Dark Shadows är inget undantag. Det är spöklit och gotiskt men har också den där färgstarka vardags miljön och familjekänslan som gör att man ser två världar kolliderar i Collinwood-huset. Burtons många andra filmer fokuserar sig på de udda i samhället och här får han leva ut sina mardrömslika versioner om olika familjer relationer och öden för att flätta ihop till ett familjeband av udda och kärleksfulla karaktärer.

Story: 3+
Skådespelare: 4
Regi: 4

Helhet: 4-

Mitt första intryck av Dark Shadows (2012) var, när jag tog en titt på trailern övervägande neutralt, även om jag direkt visste att detta var något jag skulle vilja se. Samtidigt fick jag intrycket att Tim Burtons senaste film, samtidigt som den har taggats som en dramakomedi, lade en betydande tyngd på komediaspekten, och att det inte fanns mycket drama att få. Och när jag väl såg filmen gick det snabbt upp för mig att detta intryck var mycket korrekt.

Och det är inte nödvändigtvis något problem med det - jag har aldrig varit en så pretentiös filmtittare att en glammig Tim Burton-film faller på den utflippade komiken. Det har tvärtom varit fundamentala ingredienser i Burtons njutningsfulla cinematiska äventyr. Men problemet just med Dark Shadows är att berättelsen är så illa balanserad. Det finns i själva verket mängder av rotlös komik som inte verkar ha mycket med historien att göra, vilket får en rastlös effekt på mig som tittare - särskilt med tanke på att denna komik inte är särskilt rolig när det står klart för mig att det i stort sett är allt jag får. När varje steg Barnabas tar i den nya världen kantas av lättviktiga skämt och en märklig farsstämpel som smyger sig in här och var krävs det inte mycket för att tålamodet ska ta slut. Dark Shadows har praktiskt taget ingen av den subtila blandning av humor, fasa och - viktigast av allt - hjärta som har präglat majoriteten av Burtons tidigare filmer.

Samtidigt är det sant att vissa lättsamma scener i början av filmen är väldigt trevliga - men det är innan den ansträngda humorn blir alltför påfrestande. Och manusförfattarna försöker visserligen jämna ut den här dåligt uppbyggda historien i konflikten mellan Barnabas och Angelique, men med tanke på att karaktärerna är så ytliga - Barnabas är huvudpersonen och jag har knappt något grepp på vem han egentligen är - och att hans relation med Victoria/Josette i praktiken är obefintlig framstår antagonismen mellan Barnabas och Angelique som ett extremt klumpigt plotverktyg för att föra berättelsen vidare. Filmens ironiska touch gör dessutom ett underväldigande uttryck och sänker det slarviga manuset än snabbare. Helena Bonham Carters ljuvlighet ödslas dessutom på en endimensionell karaktär som inte ens har mycket scentid.

Så på det stora hela är jag något förfärad över vilken fullständig fail Dark Shadows visade sig vara för ett Tim Burton-fan som jag själv. Regissörens säregna bildspråk är som alltid värt respekt, men även det tycks blekna i denna ytliga och föga engagerande fantasyfilm - men av någon anledning har jag fått lust att se TV-serien. Bättre kan du, Burton.