War Horse

Mycket gripande film. Visste inte vad som skulle hända i slutet heller, oförutsägbart.

En mycket fin berättelse, filmen är så otroligt bra gjord och man får verkligen känslan..

Ska jag vara ärlig var War Horse (2011), fast den regisserades av Steven Spielberg, förmodligen den av årets Oscarnominerade filmer som jag var minst intresserad av att se. Jag förväntade mig en tunn, sentimental historia där bandet mellan pojken och hästen utgjorde den huvudsakliga handlingen, och där de övriga scenerna enbart skulle fungera som utfyllnad, och att detta skulle märkas. Om vi dessutom betänker det faktum att jag inte har dille på hästar, så var min inställning till War Horse visserligen aldrig negativ - regissören har gjort för många fina filmer för det - men däremot oberörd.

Och det märks tydligt, redan från första början, precis vem som har skapat denna snyftare med bas under första världskriget - på både positiva och negativa sätt. För på det stora hela är historien irriterande banal, där relationen mellan Albert och Joey erbjuder väldigt lite substans, och pojkens komplexa relation med sin far som resultat inte får den uppmärksamhet den kräver. Allteftersom filmen utvecklar sig lägger Spielberg grunden för några intressanta paralleller, men överger dem tyvärr till förmån för den klängige Alberts fixering vid hästen.

Spielberg har, i samband med filmer i den här stilen, förärats namn som "The Master Manipulator", och det är en allmänt bredd uppfattning att hans filmer dikterar precis vad tittaren ska känna i varje ögonblick. Och personligen kan jag lätt se hur man kan bilda den uppfattningen, men som jag ser det är filmer som War Horse och den snarlika Saving Private Ryan (1998) utmärkta exempel på Spielbergs förmåga att förmedla djup empati på samma gång som brutal realism. Så jag tänker inte tillbaka på War Horse med en eftersmak av manipulation, utan med vördnad för hur en amerikansk regissör som har levererat storfilm efter storfilm, förmedlar människors känsloliv i drastiska situationer med total precision. För i en av filmens allra bästa scener, där en engelsk och en tysk soldat möts på slagfältet under vapenvila för att klippa loss Joey som har trasslat in sig i taggtråd, etableras både välviljan, den lättsamma konversationen och den begravda stridsyxan, och den milda antagonismen som soldaterna löser genom att singla slant. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen - Steven Spielberg kan få mig att relatera till en sten. Karln lyckas till och med skapa en varm relation mellan två hästar och göra det trovärdigt.

Och filmen fortsätter att göra ett bra intryck på mig till och med när vi tittar på dess utförande. För med ett subtilt score, underbar komik och framför allt en slående scenografi där varje scen, till och med de mörkaste och mest gripande, ser ut att komma direkt från en saga utgör War Horse både ett dugligt och mänskligt drama, och ett kärt återseende av Spielberg på vita duken. Jag hade inte sett något av honom på bio sedan War of the Worlds (2005)!