Skyfall

Av den gamla mysiga Bondkänslan finns det inget kvar alls. Stämningen känns ganska mörk filmen igenom. Dock är det trevligt att man försöker binda tillbaka lite till tidigare Bondfilmer. Musiken och introt påminner t ex mycket om de äldre filmerna och man lyckas fånga lite av den gamla känslan. Dock som sagt mycket mörkare.
Skådespelet är bra och jag ser redan fram emot nästa film.

Riktigt bra. Stark story, bra manus och precis den spänningen och känslan man alltid vill ha. Värt att se snart igen.

En -4 som film, i sin egen genre & som underhållning.

All gammal hederlig skön James Bond-känsla är borta. Tyvärr. Nya Bond-filmerna blir mer av modern actionthriller bara.
Ola Rapace gör en stabil insats. Bardem gör en riktigt bra rolltolkning som skurk, och det är detta som höjer filmen till fyran för mej. Det lustiga är att de båda svenskarna, Ola och Jens Hultén, inte har en enda replik alls att säga. Bérénice Marlohe är vacker, och spelar riktigt bra hon med.

Dystert med Craig och uppfriskande med lite flirtande gamla agenter emellan.

Bästa Bond filmen helt klart.

Bästa bondfilmen någonsin. Mycket mer behöver inte sägas. Se den! Klar femma

Jag har aldrig varit något särskilt stort fan av Bondfilmerna, även om jag har njutit av några av 007:s äventyr här och var. Med det i åtanke var det ingen stor överraskning att jag gillade Casino Royale (2006) så pass mycket, eftersom den i allt från stämning, action och story inte var en typisk Bondrulle. Den filmen var också startskottet för Daniel Craigs porträttering av den klassiske hemlige agenten - ett uppdrag han fullföljer med glans även i Skyfall (2012).

Skyfall är utan tvekan en spännande, sevärd film som, i likhet med Casino Royale, inte i första hand definieras av sin identitet som en Bondfilm. Det var en positiv överraskning att se Ben Whishaw i rollen som Q, och en ännu större överraskning att rollen inte var så liten som man skulle kunna tro. Jag gillade Naomie Harris, vars karaktär i praktiken fungerade som filmens Bondbrud - särskilt med tanke på att den faktiska Bondbruden Sévérine (Bérénice Marlohe) bara var med i ungefär fyra scener, och inte hade någon dialog i två av dem.

Det enda som verkligen stack ut i mina ögon (och som Blanche Dubois, som har betydligt bättre koll på de gamla Bondfilmerna än vad jag har, formulerade som en tydlig avstickare mot de äldre filmerna om agent 007) var att M tilldelades en så stor roll. Intrigen blev allt smalare ju längre filmen rullade, och i slutänden handlade storyn nästan uteslutande om M, vilket gjorde att tristessen var ett faktum de sista 20 minuterna. För som Blanche Dubois säger: M är inte en karaktär, utan en symbol - en ersättlig symbol som inte är dynamisk nog att bära upp så mycket av filmen. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Samtidigt markeras Skyfall av en underliggande finess, bjuder på flera skratt där även en så oerfaren Bondtittare som jag urskiljer vinkar till den klassiske Bond, och definieras av det subtila temat att återgå till "den gamla tiden" - ett intryck som cementeras i den allra sista scenen. Jag kommer aldrig att bli en Bondfanatiker, men det är svårt att inte fastna för den vakna, skarpsynta blicken på en kultförklarad filmserie. Med tanke på hur Skyfall berättades och avslutades kan jag inte låta bli att vara nyfiken på hur Bonds äventyr kommer att fortsätta.

"I'm your new Quartermaster."
"You must be joking."
"Why, because I'm not wearing a lab coat?"
"Because you still have spots."

En -4 som film, i sin egen genre & som underhållning.

All gammal hederlig skön James Bond-känsla är borta. Tyvärr. Nya Bond-filmerna blir mer av modern actionthriller bara.
Ola Rapace gör en stabil insats. Bardem gör en riktigt bra rolltolkning som skurk, och det är detta som höjer filmen till fyran för mej. Det lustiga är att de båda svenskarna, Ola och Jens Hultén, inte har en enda replik alls att säga. Bérénice Marlohe är vacker, och spelar riktigt bra hon med.

Riktigt bra. Stark story, bra manus och precis den spänningen och känslan man alltid vill ha. Värt att se snart igen.

Av den gamla mysiga Bondkänslan finns det inget kvar alls. Stämningen känns ganska mörk filmen igenom. Dock är det trevligt att man försöker binda tillbaka lite till tidigare Bondfilmer. Musiken och introt påminner t ex mycket om de äldre filmerna och man lyckas fånga lite av den gamla känslan. Dock som sagt mycket mörkare.
Skådespelet är bra och jag ser redan fram emot nästa film.