Skin I Live In, The

Ibland kommer vi över en film som letar sig in i våra hjärtan utan att ha något egentligt syfte. Den inleds och avrundas plötsligt, den har ett öppet slut och involverar många karaktärer och trådar som vid första anblicken inte har någonting med varandra att göra. Med en så oviss berättarform kan vi till och med fråga oss om det finns någon poäng med filmen, eller om den bara utgör ett utlopp för regissörens sprudlande fantasi. Ändå minns vi den långt efter att vi lämnat biosalongen eller stängt av TV:n, oavsett om historien ingjuter glädje, sorg, skräck, fascination eller förundran i oss. Just en sådan film är The Skin I Live In (2011).

Det är inte ofta jag har haft privilegiet att bevittna en film som leker så pass mycket med roller, perspektiv och sympatier. För mitt i denna invecklade och fasansfullt komplexa historia, som växer sig allt mer sjaskig, smutsig och solkad för varje minut, är det svårt att finna en enda karaktär helt oskyldig, framför allt inte de tre främsta aktörerna. Berättelsen kryllar av ingredienser som inte nödvändigtvis är relevanta för dramat som utspelar sig, men som tillsammans bildar en trollbindande helhetsbild av en man som, efter att ha mött den fullständiga tragedin inte en utan två gånger, går över gränsen och låter sin medicinska expertis leda honom till det otänkbara.

Och visst finns det några märkliga detaljer som har letat sig in i manuset - men å andra sidan är The Skin I Live In en av de mest motbjudande, perversa, vansinniga och rent ut sagt skräckinjagande filmupplevelser jag har bevittnat. Att minimala frågetecken kvarstår i en film som, med Almodóvars typiska maner, tänjer gränserna, och stoltserar med extremt okonventionella teman i en morbid emulsion med anda av 1950-talets b-rysare är, för att vara helt ärlig, ett mindre problem än om The Mad Hatter i Alice in Wonderland (2010) skulle få för sig att styla håret som Ronald McDonald. Vilket han också gör.

Denna provocerande och nydanande berättelse om mänsklig besatthet framhävs ytterligare av den påträngande scenografin och originell musik av Alberto Iglesias såväl som av samtliga aktörers starka porträtteringar - och inte minst Marisa Paredes roll som Robert Ledgards hushållerska. Denna för mig relativt okända skådespelerska bjöd, trots en hyfsat liten roll, på en scennärvaro som gav mig rysningar.

-4

Ingen skräck och oförutsägbar.

Ibland kommer vi över en film som letar sig in i våra hjärtan utan att ha något egentligt syfte. Den inleds och avrundas plötsligt, den har ett öppet slut och involverar många karaktärer och trådar som vid första anblicken inte har någonting med varandra att göra. Med en så oviss berättarform kan vi till och med fråga oss om det finns någon poäng med filmen, eller om den bara utgör ett utlopp för regissörens sprudlande fantasi. Ändå minns vi den långt efter att vi lämnat biosalongen eller stängt av TV:n, oavsett om historien ingjuter glädje, sorg, skräck, fascination eller förundran i oss. Just en sådan film är The Skin I Live In (2011).

Det är inte ofta jag har haft privilegiet att bevittna en film som leker så pass mycket med roller, perspektiv och sympatier. För mitt i denna invecklade och fasansfullt komplexa historia, som växer sig allt mer sjaskig, smutsig och solkad för varje minut, är det svårt att finna en enda karaktär helt oskyldig, framför allt inte de tre främsta aktörerna. Berättelsen kryllar av ingredienser som inte nödvändigtvis är relevanta för dramat som utspelar sig, men som tillsammans bildar en trollbindande helhetsbild av en man som, efter att ha mött den fullständiga tragedin inte en utan två gånger, går över gränsen och låter sin medicinska expertis leda honom till det otänkbara.

Och visst finns det några märkliga detaljer som har letat sig in i manuset - men å andra sidan är The Skin I Live In en av de mest motbjudande, perversa, vansinniga och rent ut sagt skräckinjagande filmupplevelser jag har bevittnat. Att minimala frågetecken kvarstår i en film som, med Almodóvars typiska maner, tänjer gränserna, och stoltserar med extremt okonventionella teman i en morbid emulsion med anda av 1950-talets b-rysare är, för att vara helt ärlig, ett mindre problem än om The Mad Hatter i Alice in Wonderland (2010) skulle få för sig att styla håret som Ronald McDonald. Vilket han också gör.

Denna provocerande och nydanande berättelse om mänsklig besatthet framhävs ytterligare av den påträngande scenografin och originell musik av Alberto Iglesias såväl som av samtliga aktörers starka porträtteringar - och inte minst Marisa Paredes roll som Robert Ledgards hushållerska. Denna för mig relativt okända skådespelerska bjöd, trots en hyfsat liten roll, på en scennärvaro som gav mig rysningar.