Artist, The

När jag såg den är tänkte jag flera gånger på "Singin´ in the rain". Temat är lite samma, men den här är dystrare. Handlingen känns lite tunn ibland.
Skådespelarnas utseende är bra gjorda. Det enda som jag kan anmärka på är att man borde gjort filmen i lite sämre kvalité. Då hade det verkligen känts som en gammal film.

En 3 som film, i sin egegn genre & som underhållning.

Liite av en besvikelse.

Den romantiska storyn mellan George Valentin och Peppy Miller följer mallen som representeras av mängder av romantiska komedier. Däremot är konceptet med en modern stumfilm både fräscht och lockande, och gör ett ljuvligt intryck som en uppfinningsrik och sprudlande film som frigör sig från kvävande pretentioner.

Och det är just min erfarenhet av stumfilmsfenomenet som gör The Artist till en så underbar film - inte rom com-vibbarna som jag har sett alltför många gånger förr. Jag faller som en fura för de underfundiga parallellerna mellan George Valentins liv och den falnande stumfilmsbranschen, som från första början till den träffande slutscenen framförs med hjälp av skarp symbolism, välformulerad humor och en vinnande ironisk touch där regissören och skådespelarna tycks njuta av varje sekund. Titta bara på inledningen där vi bevittnar en scen ur en av George Valentins stumfilmer, och han under tortyr häver ur sig (via en textruta) "I won't talk! I won't say a word!" Och det faktum att filmen består av mycket begränsad dialog kräver desto mer av både skådespelarna och ljudet, men med Jean Dujardins och Bérénice Bejos strålande scennärvaro skulle deras känslor lika gärna kunna vara skrivna på pannan. Man etablerar till och med härliga biroller i form av James Cromwell, John Goodman och Ed Lauter. Det är lätt att påstå att innehållet i The Artist är underordnat den avvikande berättarformen, men när det gäller den inlevelsefulla dramatiseringen av en verklig epok i Hollywoods historia kan jag lugnt säga att jag inte håller med.

Samtidigt är det sant att inledningen är svag, och att min första reaktion är att storyn är mördande tråkig. Men filmen utvecklar sig sedan för varje bildruta, och blir så mycket mer än en enkel kärlekshistoria. När jag sitter i biomörkret - anno 2012 - och tittar på en tvättäkta stumfilm med 1920-talets kostymer, poser, minspel och parodiska danser jublar mitt inre klassiska filmfan - för jag trodde aldrig att jag skulle uppleva detta. Det är visserligen något överdrivet att kalla The Artist en kärleksförklaring till filmkonsten, eftersom ordvalet skickar ut episka trevare som filmen inte fullföljer. Men det råder ändå ingen tvekan om att The Artist är en lysande filmskatt som hamnar i min filmsamling snarast möjligt.

Se recension på http://antonfilm.blogspot.com