Water for Elephants

Mot bakgrund av depressionens 1930-tal utgör Benzinis cirkus inte mycket mer än ett sjunkande skepp, där direktören August kämpar i både med- och motvind för att gå med vinst. Och det är i detta avseende som Water for Elephants (2011) gör sin största tabbe, eftersom denne man, som av och till glimrar av komplexa drag, i slutänden inte är mer än en girig affärsman och till och med omsorgen om hustrun bottnar i profithunger. Denna bristande personinblick gäller såväl August som Marlena och huvudrollens veterinär, då den förödande dåligt uppbyggda triangeln mellan dem kommer till en ojämn start och fortskrider utan att jag som tittare kan urskilja vad som egentligen leder till den slutliga katastrofen. Det hjälper knappast att Pattinson och Witherspoon inte har en gnutta personkemi och att kopplingen dem emellan tycks gå från ytlig bekantskap till passionerad kärlek utan att jag riktigt hänger med. Med en förutsägbar avrundning och en fullständig omdaning av August som ett monster lämnas jag på en extremt underväldigande ton - faktum är att jag förmodligen aldrig har bevittnat en så klumpig kärlekstriangel som kort sagt inte rör mig i ryggen.

Med det problematiska manuset i åtanke utgör de visuella aspekterna inte mycket mer än plus i kanten. För vackert är det - cirkusens magiska miljöer och de egenartade karaktärerna bjuder på en fest för ögonen som kombinerat med ett mycket välgjort score målar upp en bild av en sprudlande värld, både oskuldsfull och brutal, inbjudande och avskräckande, och tar ut svängarna med ett försök till episka trevare. Särskilt storslaget blir det visserligen inte, den sköna Big Fish-andan till trots, och Pattinson är under all kritik i rollen som Jacob. Waltz är som alltid en njutning, och med en känslosam insats av Hal Holbrook i en liten roll, som tyvärr inte fyller någon särskild funktion, avrundas Water for Elephants som en tjusig film men som definieras av mycket yta och lite substans. Det räcker egentligen inte till mer än en svag trea.

Som ett stort fan av boken måste jag först och främst säga, vilken otroligt bra bok adaption! De lyckades verkligen fånga den magiska känslan man får när man läser WFE. Pattinson gör ett suveränt jobb som Jacob, han spelade karaktären precis som jag hade föreställt mig honom. Att han sedan är gudomligt vacker gör inte saken sämre. Den riktiga stjärnan i filmen är ändå Waltz. Hans porträtt av den halvt galna August förtjänar åtminstonde en Oscars nom, om inte mer. Miljöerna är fantastiska, det känns som att man verkligen blivit transporterad tillbaka till 30 talet tack vare den extrema detalj rikedommen. Tai, som spelar elefanten Rosie, är även hon en av de stora stjärnorna. Man känner verkligen för henne genom hela filmen. WFE är en underbar historia som passar alla, oavsett ålder. Det är inte bara en kärlekshistoria utan en magisk färd som lämnar dig med ett leende på läpparna och en längtan att släppa allt och hoppa på ett tåg mot en okänd destination.

3+
En välgjord, välspelad film som aldrig riktigt når upp i högre betygshöjder. Kritikerna gillar den mycket och en hel del fans också. Waltz är bäst.

En riktigt bra film som bjuder på kärlek, hat, glädje och sorg, allt i ett. Får en stark 4:a

konstigaste filmen ågonsin

Jag tycker hela filmen känns som en enda stor kliché. Ett kärleksdrama man sett ett otal gånger förr och väldigt lite i filmen tilltalar mig. Dessutom har jag ett stort problem med Whitespoon..

Mot bakgrund av depressionens 1930-tal utgör Benzinis cirkus inte mycket mer än ett sjunkande skepp, där direktören August kämpar i både med- och motvind för att gå med vinst. Och det är i detta avseende som Water for Elephants (2011) gör sin största tabbe, eftersom denne man, som av och till glimrar av komplexa drag, i slutänden inte är mer än en girig affärsman och till och med omsorgen om hustrun bottnar i profithunger. Denna bristande personinblick gäller såväl August som Marlena och huvudrollens veterinär, då den förödande dåligt uppbyggda triangeln mellan dem kommer till en ojämn start och fortskrider utan att jag som tittare kan urskilja vad som egentligen leder till den slutliga katastrofen. Det hjälper knappast att Pattinson och Witherspoon inte har en gnutta personkemi och att kopplingen dem emellan tycks gå från ytlig bekantskap till passionerad kärlek utan att jag riktigt hänger med. Med en förutsägbar avrundning och en fullständig omdaning av August som ett monster lämnas jag på en extremt underväldigande ton - faktum är att jag förmodligen aldrig har bevittnat en så klumpig kärlekstriangel som kort sagt inte rör mig i ryggen.

Med det problematiska manuset i åtanke utgör de visuella aspekterna inte mycket mer än plus i kanten. För vackert är det - cirkusens magiska miljöer och de egenartade karaktärerna bjuder på en fest för ögonen som kombinerat med ett mycket välgjort score målar upp en bild av en sprudlande värld, både oskuldsfull och brutal, inbjudande och avskräckande, och tar ut svängarna med ett försök till episka trevare. Särskilt storslaget blir det visserligen inte, den sköna Big Fish-andan till trots, och Pattinson är under all kritik i rollen som Jacob. Waltz är som alltid en njutning, och med en känslosam insats av Hal Holbrook i en liten roll, som tyvärr inte fyller någon särskild funktion, avrundas Water for Elephants som en tjusig film men som definieras av mycket yta och lite substans. Det räcker egentligen inte till mer än en svag trea.

Ett dikatursamhälle i miniatyr i form av en resande cirkus på 1930-talet i USA med en lynnig cirkusdirektör.

Jacob hamnar av en slump på cirkusens tåg och stannar frivilligt kvar och arbetar där. Antar att de gjorde vad som helst för pengar och mat under depressionen. Kärleken till cirkusdirektörens fru var också en orsak.

Filmen innehåller en del obehagliga scener med misshandel av både människor och djur. Trots allt en mycket sevärd film som stannar kvar i minnet långt efter att jag sett den.

en bra film. fin story och bra karaktärer med bra skådespel. Pattinson passade verkligen till den här filmen