Melancholia

Vackert men oftast inte tillräckligt engagerande. Första delen av filmen är okej, den andra är bättre och mer likt vad Trier brukar syssla med. Det största problemet är att jag inte riktigt förstår kopplingen mellan de två olika delarna, efter att försökt analysera dem. Bör man kanske betrakta Kirsten Dunst karaktär som jorden själv som går under under den första delen? Och hur fungerar kopplingen mellan de dialoger som förekommer i de båda delarna på ett likartat sätt.
För mig känns den första delen överflödig. Samtidigt som det är svårt att se hur Trier kunde ha gjort något mer med den andra, som kretsar kring den farligt nära planeten Melancholia.
Som jag tidgare nämnt känns den första delen som en transportsträcka, till den film och de förväntningar man från början hade. Inte för att den första delen är dålig, men han lyckas inte sammanfoga dem, till en helhet, för mig som publik. Andra delen lyckas Trier precis skapa de obehags känslor som han alltid lyckas med när jag ser hans filmer. Musik är bra och fotot väldigt bra. Den karaktär som också är mest intressant är inte Justine (Dunst) utan Claire (Charlotte Gainsbourg). Claires rädsla och sårbarhet får mitt största fokus i filmens slut, när hon hopplöst ger upp inför livet och de sista halmstrån hon håller kvar vid.

Filmen är bra, men inte vanligt Trier bra.

En -4 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Jag bara måste ge den en fyra. Trots att den var riktigt seg ibland. Men det snygga är att man förstår alla pusselbitar i slutet av filmen i Claires del (2, undergången) - varför de sagt och gjort som de gjorde och sa i början av filmen i Justines del (1, bröllopet).
Även snygg undergång visuellt, som nån kritiker skrev: "Den snyggaste filmiska jordiska undergången jag någonsin sett."

Vackert men oftast inte tillräckligt engagerande. Första delen av filmen är okej, den andra är bättre och mer likt vad Trier brukar syssla med. Det största problemet är att jag inte riktigt förstår kopplingen mellan de två olika delarna, efter att försökt analysera dem. Bör man kanske betrakta Kirsten Dunst karaktär som jorden själv som går under under den första delen? Och hur fungerar kopplingen mellan de dialoger som förekommer i de båda delarna på ett likartat sätt.
För mig känns den första delen överflödig. Samtidigt som det är svårt att se hur Trier kunde ha gjort något mer med den andra, som kretsar kring den farligt nära planeten Melancholia.
Som jag tidgare nämnt känns den första delen som en transportsträcka, till den film och de förväntningar man från början hade. Inte för att den första delen är dålig, men han lyckas inte sammanfoga dem, till en helhet, för mig som publik. Andra delen lyckas Trier precis skapa de obehags känslor som han alltid lyckas med när jag ser hans filmer. Musik är bra och fotot väldigt bra. Den karaktär som också är mest intressant är inte Justine (Dunst) utan Claire (Charlotte Gainsbourg). Claires rädsla och sårbarhet får mitt största fokus i filmens slut, när hon hopplöst ger upp inför livet och de sista halmstrån hon håller kvar vid.

Filmen är bra, men inte vanligt Trier bra.