Woman in Black, The

Utan att tänka på vem som spelar den unga advokaten så gillade jag filmen. Den var spännande och bra. Den var riktigt läskig ibland.

Lite ovanlig rysare och sp�nnande milj�er. Tycker att det var lite v�l m�nga f�ruts�gbara hoppa-till-�gonblick. Men helt klart sev�rd. Daniel Radcliffe passar v�ldigt bra i sin roll, �ven om han nog ska spela �ldre �n vad har �r.

Klassiskt mysryslig, miljöerna och atmosfären är perfekta. Radcliffe passar förvånansvärt bra i rollen. Ett måste till skräcksamlingen!

Stark trea för sin genre. Imponerande skådespel och foto. Lite tunt kring själva storyn, men ingenting som drabbar helhetsbetyget särskilt.

En helt klart godkänd rulle. Man är så ovan till att radcliff gör sådana här roller när man är så van vid harry potter.
Men Själva handlingen och filmen var mycket bra gjort, men det kändes som den dog ut lite mot slutet. Helt klart en stark 3a

Till det yttre är The Woman in Black (2012) den perfekta skräckfilmen för den här filmfanatikern. Vi har ett hemsökt hus, en historisk miljö, vidskepliga bybor, en isolerad stämning och bäst av allt - en hämndlysten gengångare som inte håller sig i graven. Och utan att tjata öronen av er som följer bloggen är det filmer i denna anda, perfekt representerade av rysarpärlan The Others (2001), som har fått mig att envist bita mig fast vid en filmgenre som blir allt svårare att lyckas med.

The Woman in Black har kallats en typisk skräckfilm smockfull med klichéer av besvikna recensenter. Och det är sant - hur skulle den kunna vara något annat? Men det är just den väl beprövade tonen som har fått mig att vilja se den - för när saker och ting har gjorts så många gånger beror det i min erfarenhet i regel på att det går hem om och om igen. Jag gillar den gammalmodiga tonen som spär på fantasin mer än Jason, Michael och Freddy tillsammans - och samtidigt som de här grabbarna är kultförklarade på sitt sätt, är det inte dem jag väljer om det är genomborrande fasa jag är ute efter.

Tyvärr visar sig inte heller denna film leverera skräcken i samma utsträckning som jag hade förväntar mig, och det beror på en vanlig farsot bland rysare. För när tittaren erbjuds chock efter chock och manuset stryker med spelar det ingen roll hur otäcka fragmenten av fasa är - särskilt inte om de gemensamt upptar ungefär femton minuter av rullen. För det är detta som snabbt visar sig vara filmens främsta brist. Historien är fasansfullt tunn, erbjuder praktiskt taget ingen utveckling och avrundas på en cheesy ton jag hade hoppats slippa. För som någon en gång sa: " To do a good film, you need three things. The script, the script, and the script." The Woman in Black hade kunnat vara en utmärkt otäck skräckfilm, men blir det aldrig eftersom 30-sekunders-chockar inte bygger upp en story som skrämmer på djupet.

Låt gå för att regissören James Watkins försöker, och lyckas, i vissa avseenden. Den inledande scenen var en fasansfull njutning, och väcker nyfikenheten inför vad som väntar. Även klippningen och de scenografiska detaljerna gör ett gott intryck och pushar filmen bortom sina välbekanta hjulspår. Det är i själva verket genom kameraarbetet som den huvudsakliga skräcken levereras, eftersom en mängd cinematiska busstreck skapar intrycket att protagonisten är bevakad vart han än går i huset. Det är som om den mystiska gengångaren och hennes onda avsikter förkroppsligar hela huset och allt som befinner sig i det. Till och med ljudeffekterna gör sig väl och skapar en rik bild av en isolerad spökhistoria, eftersom delar av soundtracket består av ljud som existerar i själva filmen - kolla in scenen när Arthur Kipps undersöker huset för att komma till botten med ett mystiskt ljud, och hittar den fasansfulla källan till ljudet i barnkammaren.

Daniel Radcliffe. Kom igen, ni visste att jag skulle ta upp Harry Potters första vuxna roll. Och till min överraskning är Radcliffe inte så tokig i rollen som den betryckta advokaten, även om han hanterar de lättsamma scenerna betydligt bättre. För när fasan slår till och Arthur Kipps befinner sig ensam i det hemsökta huset en natt, faller skådespelet och framstår som irriterande platt. Tolkningen är duglig, men föga engagerande.

Så för att sammanfatta The Woman in Black lyckas den vara både en besvikelse och en positiv överraskning. Skräcken lyser med sin frånvaro och manuset är ogenomtänkt, vilket tyvärr utgör en alarmerande svag punkt, men å andra sidan strålar filmen tack vare väl formulerade detaljer - och det är just på detaljnivån som The Woman in Black reser sig högt över andra samtida skräckfilmer.

En stark 3+ som film, men en -4 i sin egen genre och som underhållning.

Bättre än väntat. Många hoppa-i-stolen-moment. Sen kan ju upplevelsen på bio ha gjort sitt positiva till så klart (!).
Jag gillade dock inte slutet riktigt - jag vet ju vad jag tolkar, och det betyder att budskapet i denna film är att förlåtelse inte... Spoilrar inte mer här!