Anonym

Jag ska direkt medge att när jag först hörde talas om Anonymous (2011) och dess smått kontroversiella innehåll, så blev jag omedelbart eld och lågor. För en självutnämnd Shakespeare-fangirl var det svårt att inte lockas av en film som belyste en så uppseendeväckande del av ett beryktat författarskap, och jag var nyfiken på att se hur filmen skulle bemöta frågan på ett trovärdigt sätt.

Och det dröjer inte länge innan jag blir medryckt av denna konspiratoriska historia, som tar sin början i en modern tid där en skådespelare inleder äventyret med en monolog om vem som egentligen var upphovsman till pjäserna. Därifrån kastas vi rakt in i 1600-talets London och följer en man på flykt från lagens långa arm med ett mystiskt bylte i famnen. Det är från denna punkt som vi backar fem år tillbaka i tiden, och bilden av ett myllrande London med säker regi målas upp för tittaren. Inledningen som utspelar sig i vår tid är visserligen något skrattretande, men den är också effektiv och skruvar snabbt upp förväntningarna. Väl i det historiska London förstärks bara det intrycket, vilket inte påverkas av det föga imponerande skådespelet som först och främst levereras av Sebastian Armesto. Intrigen är rik och fängslande, bjuder på lager efter lager av invecklade avslöjanden och bygger upp en mångfasetterad bild av politiska och rojalistiska intriger som, trots att snackigheten gör dem något svåra att hänga med i, aldrig upphör att intressera mig. Gissningsleken är konstant, och av och till är spänningen nästan plågsam. I det avseendet etablerar sig Anonymous som en historisk thriller som är skräddarsydd för mig - jag är oändligt svag för filmer som presenterar ett välkänt historiskt händelseförlopp och samtidigt erbjuder en annan inblick bakom kulisserna.

Tyvärr måste jag också säga att historien och karaktärerna inte hanteras så väl i vissa scener. Det finns ett antal avgörande karaktärer som jag känner igen till utseendet, men inte till namnet eller till deras roll i berättelsen, med resultatet att jag ödslar tid på att lista ut vad de här karaktärerna har med storyn att göra. Det är också sant att de olika tidslinjerna och de parallella händelseförloppen inte har flätats samman på ett särskilt proffsigt sätt. Faktum är att jag, här och var under filmens gång, frågar mig vad de olika trådarna egentligen har med varandra att göra. För samtidigt som det är uppenbart hur de hänger ihop på ytan, har manusförfattaren slängt in ett myller av minimala detaljer som har liten inverkan på historien, och som förmodligen skulle ha kunnat utelämnas helt och hållet utan att förminska storyn.

Men dessa problem till trots engagerar mig Anonymous från början till slut, som en snygg och oändligt spännande historisk thriller med utsökta ingredienser. Jag uppskattar ambitionen att göra film av en så omdiskuterad fråga utan att ägna sig åt billig smutskastning - och bedriften blir inte mindre med tanke på att Roland Emmerich (AKA The Master of Apocalypse) står bakom verket. Det intriganta äventyret uppfyller mina förväntningar och mer därtill - även om det kan vara nödvändigt att se den ytterligare en gång för att fånga upp detaljerna man missat.