Hunger Games, The

Redan vid första anblicken är det påfallande lätt att jämföra The Hunger Games (2012) med filmer som först och främst Battle Royale (2000), men också den inte fullt så lyckade The Condemned (2007), och den ännu lite sämre The Running Man (1987). Filmhistorien kryllar av rullar där en grupp utvalda människor kastas in i ett blodigt spel mot varandra - och där bara en kan komma ut med livet i behåll. Men som jag ser det är det som får The Hunger Games att utmärka sig från mängden just på vilket sätt de brutala spelen skildras. För vi skulle kunna förvänta oss att seden förtryckande övermakten framställas med en utstuderat osympatisk ton, och att de slumpmässigt utvalda spelarna inte är mer än oskyldiga offer.

Men The Hunger Games vrider på rollerna på ett intressant sätt, eftersom profithungern och den osmakliga "komiken" snabbt etableras, men där de verkliga fienderna snarare är spelarna på marken. Det tycks i själva verket vara så att hela världen är hjärntvättad till att betrakta de så kallade hungerspelen som ett jippo, och som en ära för den otursamma spelaren. Och denna faktor lyckas både hjälpa och stjälpa filmen på ungefär samma meriter. För på plussidan är omvärldens neutralitet angående legaliserade mord skrämmande, och skapar en bild av en värld där de moraliska spärrarna har börjat försvinna. Greppet målar upp en framtid där fasan är en del av vår vardag, och har blivit en del av ett samhällsskick som ingen längre höjer på ögonbrynen åt.

Men å andra sidan resulterar detta i att jag som tittare uppfattar filmen som något monoton, eftersom den passiva acceptansen av ett vidrigt system omintetgör de gripande känslostormarna som hade kunnat engagera mig mer i storyn. Det är visserligen sant att historien blir allt vassare allt eftersom filmen fortskrider, men detta leder ändå till en alarmerande svag inledning som varken griper tag i mig eller skapar någon tänkvärd helhetsbild av det skrämmande nya samhället, eller hur det har vuxit fram till vad det är i dag.

Rent utförandemässigt har jag mindre att klaga på, särskilt med tanke på att Jennifer Lawrence, som jag först såg i Winter's Bone (2010), gör ännu en stark insats i en roll som bjuder på fler nyanser än vi skulle kunna räkna med. Utseendemässigt är parallellerna till The Fifth Element (1997) många, och i detta avseende är Stanley Tucci en njutning som en cynisk talk show-värd - det är också Woody Harrelson som distrikts 12:s alkoholiserade mentor.

Så samtidigt som jag ställer mig smått frågande till några överflödiga scener, där en obligatorisk romantisk koppling först och främst verkar fungera som utfyllnad och egentligen inte har någon inverkan på storyn, gör The Hunger Games ett gott intryck på mig som ett starkt, mångbottnat alternativ i genren - ett där identifieringen med karaktärerna är ett faktum, oavsett i vilken riktning de utvecklas, och där mitt intresse aldrig slocknar. Min trea är stark - och här och var farligt nära en fyra.

4+ till en film som till en början är ganska seg. Men sedan blomstrar allt. Spänning, glädje, sorg och kärlek. Allt finns där och det känna så verkligt. Svårt att hålla tårarna borta speciellt en gång. Den här filmen skulle jag kunna se igen.

Filmen var mycket bra men jag behöve en natts sömn för att få ordning på tankarna kring just denna film.

Detta skulle kunnat ha bli ett mästerverk, men det når inte riktigt dit. Missförstå mig inte, det är en riktigt otroligt bra film, men jag önskar ändå att deras tid inne på arenan inte hade varit så pressad. Men verkligen värd 4+!

En svag tvåa måste jag tyvärr ge denna film. Den hade massvis med möjligheter och potential att bli så mycket bättre än vad den var. Men det saknade alltför mycket viktiga delar för att jag skulle kunna njuta av denna film. Mycket besviken på resultatet av en bok-baserad film som kunde ha blivit så mycket bättre.

Den här filmen var bra. Men det stora misstaget med den här filmen är att man bokstavligt måste titta igenom 1 timme skrap för att något ska hända. För det man faktiskt vill se är ungdomar springa omkring i skogen och kämpa för sin överlevnad. Det är allt det här filmen handlar om. Men i en hel timme så segar handlingen fram och handlar om i princip INGENTING. I 1 timme så plockar dom upp två ungar från en by och transporterar dom till slagfältet. Inget mer förutom det händer den hela första timmen. Men eftersom jag visste vad som skulle komma så kämpade jag mig igenom den urtråkiga biten.

När filmen väl satte igång 1 timme senare så vände allting. Nu blev filmen väldigt bra. Otroligt underhållande. Bra actionscener och många intressanta senarion där man ställer sig själv frågan. Vad skulle jag ha gjort i den situationen? Från och med att ungdomarna sprang mot vapentältet ute på fältet så slutade aldrig filmen vara intressant. Gripande scener och en hjältinna man kände medlidande för. Otroligt bra film och otroligt bra spelat! Syn bara att första timmen var rena sömnpillret. Så en tråkig början och en otroligt bra fortsättning och slut gör att filmen hamnar på en trygg 3a. Jag kan rekommendera den här filmen om du kan ta dig igenom 1 timme av onödigt prat, tråkiga tågresor och evigt lång reklam om the hunger games tourneringen som folk pratar om hit och dit.

Väldigt bra film, spännande :) Får en stark 4:a

Helt okej film. Den är underhållande och gripande, men förutsägbar och det känns alltför lik liknande survival filmer. Det som framförallt sänker mitt betyg är att filmen är alltför rörig! Rörig filmning gör att jag sitter frågande och ibland undrar vad som egentligen pågår. Dock uppväger komiken och de färgglada och underliga människorna samt bra skådespelarinsatts.
en barn version av the condemned.

En stark tvåa. Jag tycker filmen inte riktigt lyfter och inte får det där djupet jag ser att den skulle kunna ha haft. När filmen väl kommer igång framåt slutet så tar den ett jättehopp och vips så är det nästan slut. Slutet är förövrigt också dåligt. En film kan skilja sig åt enormt enbart på slutet, den här filmen hade kunnat fått nästan 4 eller 5 om slutet varit ett bra, nu kraschlandade filmen istället...