Insidious

Den läskigaste skräckfilm jag sett de senaste åren! Var på bio med en kompis för några år sedan och såg den och både han och jag hoppade ur skinnet!! Fy så läskig! Trodde inte att jag vart rädd för skräckfilmer längre, men efter att ha sett den här filmen gick jag verkligen tänka om där!!
Gillar också storyn i denna med hemsökta saker mm. Och inte en massa blod och sånt. Filmer kan skrämmas ordentligt utan en massa splatter, slasher och blod det är den här filmen ett tydligt bevis för!!
Klockren femma!

Första halvan var hyfsad trots uselt skådespeleri men sen blev det lite väl Poltergeist av det hela. Tanken av en pojke i koma som kan vara besatt är ett intressant koncept.

Äntligen något som för tankarna tillbaka till klassiker som t ex Poltergeist. En mycket lyckad rysare!

Ett pars barn faller i en oförklarlig koma, och kan inte vakna upp, samtidigt som mystiska saker händer runt omkring i huset, som mer och mer tar en ondsint vändning.

Insidious är en skräckfilm har tagit all steg för att undvika typiska klicheer som t.ex. falska skrämsel tillfällen (tänk en katt som happer fram efter en längre tids uppbyggnad av atmosfär). I kommentarerna av regissören så säger han t.o.m att innan han satt sig ner för att skriva filmen skrev han en lista över typiska skräckfilms klicheer som han försökte förtvivlat undvika.
Jag kan inte säga att han lyckades undvika alla, men dom största och värsta finns inte med i filmen iaf, och det är väldigt befriande. T.ex. så gör familjen det logiska och flyttar när det börjar bli för hett för dom i orginal huset.
Dom 2 första första delarna av filmen tycker jag är väldigt bra gjord. När dom skräms så är det verkligen nåt att vara rädd för, och dom lyckas får en härlig känsla i filmen så långt.
Den sista delen blev dock lite för överdriven för min smak, även om dom utforskar ett intressant område.

I hela filmen tycker jag skådespeleriet är väldigt bra. Filmen håller en jömn nivå genom dom två första delarna av filmen, och den är konsekvent i sitt skrämmande. Det är kort och gott så här en skräckfilm ska göras enligt mitt tycke. Sista tredjedelen av filmen kunde dock ha gjorts om. Jag vill inte säga att den är dålig, men jag tycker det kändes som att dom försökte ta filmen till ett ställe dom inte kunde bemästra ordentligt.

Slutligen ska också sägas att filmen gör härliga referenser till mer klassiska skräckfilmer såsom poltergeist (och vill man hård dra det lite så gör dom det så mycket att man nästan skulle kunna kalla Insidious för en vidlyftig remake av Poltergeist), och det är ett nöje att hitta såndana referanser i filmen.

Den va godkänd, men inte mer. Hade föväntat mig att den skulle vara läskigare när jag läste om den, visst fick man rysnigar då och då men nä va inte så bra som väntat. Därför bara en 2:a

I en tid där riktigt fasansfulla skräckfilmer har blivit allt mer sällsynta har James Wan och Leigh Whannell injicerat en betydlig fräschör i filmgenren vars storhetstid ebbade ut för länge sedan. Ända sedan Saw (2004) har Wan i regin och Whannell i en biroll varit en pålitlig källa till både tänkvärd och effektiv skräck, och Insidious (2010) är egentligen inget undantag. Rysaren om Josh och Renais unge son som är besatt av demoner bjuder på mängder av fruktansvärt kusliga scener där valet av musik framhäver stämningen till perfektion. Jag tänker särskilt på scenen i demonens lya där den amerikanske artisten Tiny Tims mest kända låt Tip Toe Through The Tulips, kombinerad med den stötande scenen, skrämmer mig ända in i märgen. Och det finns många fler scener som gör mig alldeles kall - inte minst scenen i barnkammaren där modern går för att titta till sin skrikande dotter och ser en människa stå dold bakom gardinen och stirra på henne.

De ändlösa fasansfulla elementen, den perfekta musiken och de utmärkta insatserna av skådespelare som Rose Byrne, Patrick Wilson, Lin Shaye och Barbara Hershey gör gemensamt ett mycket engagerande intryck i en film som är mycket svår att slita sig ifrån. Men som många redan har påpekat är parallellerna till rysarklassikern Poltergeist (1982) många och uppenbara, både vad gäller filmens premiss med mystiska väsen i huset och lösningen på problemet. Jag diggar Poltergeist och dess opretentiösa uppbyggnad, så det är egentligen inget som stör mig. Det som däremot skaver är att filmens mästerliga första hälft tar en drastisk vändning till det sämre i den andra hälften, där fasan blir så pass konkret att det blir svårare och svårare att ta den på allvar. Det finns egentligen inget valfritt sätt att tolka händelseförloppet på, och när en film dikterar för mig som tittare exakt vad skräcken består av utan att lämna någonting kvar till fantasin går udden av det hela. Det är synd, med tanke på att Insidious har den rätta formen och alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra skräckfilm, men Wan av någon anledning avviker från den sparsmakade banan och avrundar den inledningsvis vassa rysaren med en något skrattretande slutkläm.

Nu ska jag erkänna att ingenting kan få mig att tycka sämre om den här duon, eftersom deras filmer ofelbart gör ett intryck på mig. Men jag skulle önska att Wan och Whannell kunde ta sig samman och avsluta vad de påbörjar.

Jag får starka tillbaka tankar från polterg. och barnhemmet samt att en del andliga filmer att något är besatt. Men inte i denna. Nu vandrar vi långt iväg och finner känslan att filmen är besatt av andra filmer.

Hyfsat