Den sista stationen

Den här filmen om den sista tiden i Lev Tolstojs liv tar sig visserligen vissa friheter med den historiska bakgrunden, men utgör utan tvekan en upplyftande skildring av en av tidernas främsta författare, och av hur hans livsverk har levt vidare. Det här gripande dramat berättas med charmerande humoristiska element, och accentueras av de utsökta miljöerna och kostymerna. Den visuella aspekten är så gott som perfekt, och kombineras med väl vald musik. Christopher Plummer och Helen Mirren, som båda Oscarnominerades för sina roller, förevigar perfekt en man och hustru vars intimitet har gått förlorad med tiden och via politiska omvälvningar. Sofja Tolstojs desperata önskan att få kontakt med den man som har utgjort hela hennes värld, och vars ideal har skiljt dem åt, är vad som för dramat vidare och bäddar för en bitterljuv avrundning.

Parallellen mellan Lev och Sofja och Valentin och Masha är en av detta dramas starkaste punkter, eftersom de båda berättelserna handlar mindre om romansen, och mer om deras förmåga att förlika olika syner på den kristna anarkism Tolstoj förespråkade och hur en teoretisk livsstil kan omsättas i praktiken. På sista tiden har jag haft svårt för tvångsmässiga romantiska storylines på film, men i The Last Station används Valentin och Mashas relation mindre som en historia om himlastormande kärlek, och mer som en motpunkt till Lev och Sofjas vacklande äktenskap. Förbindelsen ger dessutom dramat en pragmatisk ton, som filmen vinner på.

Det är sant att tempot är något problematiskt ju längre filmen rullar, och att berättelsen som helhet är något intetsägande, men en så vacker och tilltalande historia ståtar även med vissa brister.

"Fine, I'll go down to the station and I'll throw myself under a train. Madame Tolstoy becomes Anna Karenina. See how the press will like that!"
"Oh, this is unbareable. You don't need a husband, you need a Greek chorus!"