Rabbit Hole

Rabbit Hole (2010) presenteras för tittaren som ett tilltalande kryptiskt drama där vi, till en början, inte vet vad det är som egentligen pågår. Men inom de första tjugo minuterna faller allt mer av pusslet på plats, och när de här engagerande minuterna har passerat går det snart upp för mig att det som kvarstår inte är mycket mer än ett enkelt drama om föräldrarnas destruktiva bearbetning av sin sorg. Jag förväntade mig att mer material skulle presenteras, och när det aldrig hände var det inte mycket som naglade fast mig vid filmen.

Och denna berättelse hade mycket lätt kunna fängsla mig, om det inte vore för det faktum att den smått ytliga framställningen vacklar mellan övertydlig symbolik och en föga träffsäker skildring av föräldrarnas känslomässiga helvete. Nicole Kidman och Aaron Eckhart är båda utmärkta, även om Eckhart tar i lite väl mycket i några få scener, men av någon anledning lyckas deras porträtteringar ändå inte få ordning på karaktärerna - med resultatet att dramat sällan hittar rätt ton och Becca och Howie framstår som marionettdockor som jag inte kan identifiera mig med.

Historien är både gripande och tänkvärd, och i och med den sista scenen får regissören till en talande avrundning som, för första gången under filmens lopp, lyckas förkroppsliga sorg och den tafatta processen bakom att bygga upp sitt liv på nytt. Men denna pärla av insikt räcker inte långt med tanke på hur fumlig resten av filmen är, och med en irriterande själlös insats av Dianne Wiest och till synes irrelevanta sidospår som förstärker de krystade konflikterna, både mellan Becca och Howie och mellan Becca och hennes mor och syster.

Rabbit Hole är på det stora hela ett välgjort och sevärt drama, även om den misslyckas med de flesta av sina förutsättningar. Det är lätt att kalla en film med en så långsam berättarform som denna för en transportsträcka, men Rabbit Hole är inte ens det, eftersom jag, när eftertexterna väl rullar, inte kan urskilja vad målet egentligen var. Avrundningen är hjärtskärande realistisk, men beseglar intrycket att jag inte vet vad jag ska göra av den här intetsägande filmupplevelsen. Den berör mig på få plan och kommer att glömmas bort lika snabbt som jag såg den.

Trots att Nicoel Kidman medverkar, hjälper inte detta till för att göra filmen sevärd. Det är en hemsk historia som berättas på ett extremt segt sätt. Hade kanske varit mer intressant om vi fått följa berättelsen redan innan det hemska händer. Nu blir det mest tillbakablickar och man får läsa mellan raderna.

Kidman gör sin roll lysande. Samt att filmen i berör med sin vemodighet men ändå syns glimtar av hopp och ljus.

På gränsen till 4! Handlingen sitter inte kvar efter några dagar så därför halkar den ner till 3, men berörd blev jag.