Don't Be Afraid of the Dark

3+

Sköna miljöer, bra skådespel av Holmes, sämre av Pierce - å andra sidan ska han spela en stor skeptiker...

Inte så skrämmande, men en bra saga. Trevligt med klassiskt småfolk som monster.

Mycket sämre än jag trodde. Pans Labyrint i all ära, men Del Toro får se upp nu så han inte börjar komma av sig i sina sagor. Det här blev tyvärr bara fånigt och för oläskigt.

Don't Be Afraid of the Dark (2010) är redan vid första anblicken en film som, trots vissa större brister, gör ett makalöst intryck på mig via det fantastiska bildspråket, och som snabbt skvallrar om Guillermo del Toros inblandning och för tankarna till filmer som Pans Labyrint (2006). I en film där praktiskt taget varje bildruta är resultatet av sprudlande uppfinningsrikedom och ett öga för präglande detaljer är den visuella aspekten en njutning. Till och med kameravinklarna, som egentligen kommer till sin rätt först lite längre fram i filmen, skruvar upp stämningen påtagligt och ökar mitt intresse för en film som aldrig är skräckinjagande, men bjuder på spänning så att det räcker och blir över. Konceptet att, till och med via kameraarbetet, häva sig ner till varelsernas nivå gör att flera scener som annars skulle ha framstått som platta och föga intressanta istället blir överraskande minnesvärda - just på grund av det originella perspektivet.

Problemen med Don't Be Afraid of the Dark är visserligen inte bara att skräcken lyser med sin frånvaro, utan också att filmen som helhet inte leder någonstans. För oavsett hur lockande den allra första scenen är, faller det hela platt när tittaren aldrig erbjuds någon inblick i varifrån varelserna kommer eller vad deras syfte är. Större delen av filmen ägnas åt det smått krystade familjedramat, där Sallys rop på hjälp misstolkas av de vuxna och där de mystiska varelsernas framfart i huset skylls på det skräckslagna barnet. Med ett väl bearbetat manus skulle regissören Troy Nixen ha kunnat bygga upp en story som är både tätare och eliminerar förbisett slarv - men detta händer inte, med resultatet att inledningsscenen bygger upp förväntningar som aldrig går i uppfyllelse.

Men samtidigt som filmen på ytan följer mallen, och därmed är föga överraskande, uppskattar jag hur blicken för detaljer ändå får Don't Be Afraid of the Dark att bryta sig loss från det konventionella här och var, och skapar helhetsbilden a en film där utförandet är den starkaste punkten, och reser sig högt över det stundvis svaga manuset.