Simon och ekarna

Som helhet välgjord kanske lite lång, lite udda till och från men väl värd att se, ger den betyget svag 4.

Jag tycker att detta var en bra film med mycket bra insats från skådespelarna. Jag är nöjd.

Får en svag 3:a eftersom den känns påkostad. Skådespelet var inte det bästa och kändes i flera scener onaturligt. Men miljöerna och vissa bra skådespelare räddar filmen.

En mycket välgjord film! Underbara skådespelarprestationer! Fint känslosam. Rekommenderas!

En bra film som byggs upp bra från början till slut. Lite långsam i endel partier. Hela filmen har egentligen ett sakta mak. Inte förutsägbar alls vilket jag gillar.

Denna recension publiceras i 14 Dagar 3 februari 2012.

När en film är så pass rosad som Simon och ekarna är det lätt att få för höga förväntningar på den. Med tretton nomineringar och två vinster på Guldbaggegalan 2012, för att inte nämna lovorden som regnat över Lisa Ohlins regidebut, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig, och med det i åtanke dröjer det inte mer än några minuter innan filmen börjar skava på fel sätt.

Simon och ekarna öppnar med en vy av pojken Simon, uppflugen i ett träd på föräldrarnas gård på den svenska landsbygden. Han sitter med näsan i en bok, smakar på och njuter av orden som utgör en rafflande äventyrsberättelse, och reser någon helt annanstans i sina tankar. För det står från första början klart att Simon inte känner sig hemma i den slitsamma svenska vardagen, att han längtar till något mer, något större, och att denna önskan gör relationen till fadern ansträngd.

Det är i själva verket under en titt på Simon och ekarna som det går upp för mig varför jag så sällan tittar på svensk film. För när alla känslouttryck, vare sig de består av glädje, ilska, sorg eller något annat, framstår som väldigt krystade gör det mig som tittare obekväm – som om jag undermedvetet bara väntar på att skådespelarna ska lägga agerandet åt sidan och brista ut i gapskratt. Och jag vet inte om det beror på vår känslofattiga svenska nationalitet eller på dåligt självförtroende i jämförelse med andra filmländer, men det finns en anledning till att den svenska romantiska komedin Utanför din dörr floppade även hos en svensk publik. Känslostormar blir farsartade inom svensk film. Och de blir det i Simon och ekarna.

Och visst är historien spännande här och var, men med en överdrivet lång speltid och frustrerande många trådar som plockas upp och släpps närhelst regissören känner för det utvecklar sig filmen till en intetsägande upplevelse. Det är till och med svårt att urskilja vad som ligger i centrum för historien, vem som egentligen är huvudpersonen (om det faktiskt finns någon) och vad som är poängen med berättelsen. För när vi lämnar Simon, sittande uppe i ett träd på föräldrarnas gård, precis som när vi först mötte honom, är det få saker som har förändrats – och inte mycket till det bättre.

Visst finns det en lärdom vi kan ta till oss, men när den insikten är så fundamental reducerar den filmens otvungna händelseförlopp. Och med tanke på att Bill Skarsgård inte kan agera utan att förlita sig på klichéer, är mitt intresse för filmen lågt. Simon och ekarna präglas av en klumpig, föga engagerande berättarform som, trots fina skådespelarinsatser av inte minst Helen Sjöholm och Jan Josef Liefers, aldrig griper tag i mig.

En -4 som film, i sin egen genre & som underhållning.

En mycket välgjord och påkostad produktion som är spännande och engagerande hela tiden. Lite svajigt skådespeleri individuellt trots mycket fin konstnärlig personkemi mellan flera andra, men fotot och miljöerna är fantastiska. Fin historia och ett mycket bra manus.
Såg denna som råkopia med en förstahandsklippning gratis på Filmhuset i Sthlm det år den kom som ett test. Nu 20160402 ser jag om denna på BD-kopia med brilliant bild för första gången färdigklippt i sin helhet. Vilken skillnad. Jag höjer betyget till en 4 från en 3 direkt.