Handling:
Under en båtresa till ön Hierro förlorar Maria sin lille son Diego. Har han fallit överbord? Har han blivit bortförd? Ingen vet. Diego är helt enkelt bara försvunnen.
Sex månader senare försöker Maria leva med sin smärtsamma förlust och gå vidare med sitt liv, när hon får ett oväntat telefonsamtal.
Man har hittat kroppen efter ett barn och Maria måste återvända till Hierro. Tillbaka på ön – ett främmande, skrämmande landskap befolkat av ondskefulla varelser– tvingas hon konfrontera sina värsta mardrömmar. På den fasansfulla väg som leder till hennes son tvingas hon inse att vissa mysterier bör förbli olösta.
Senaste recensionerna
Sophie
gav betyget:
Hierro gör trots vissa tillkortakommanden ett bra intryck på mig som en gedigen spansk film. Filmen som helhet bjuder visserligen på mindre direkt skräck än andra spanska filmer i samma anda, däribland Barnhemmet (2007), men berör desto mer på ett djupare plan. Skådespelarna gör skapliga insatser, men det är det smått sagoinspirerade fotot och det utmanande bildspråket som gör det starkaste intrycket. Även filmens score sköts mycket proffsigt, då djupt obehagliga, lågmälda toner varvas med hårresande, talande tystnad - och bygger upp stämningen minst lika väl som de ljudsatta scenerna.
Filmens vaga berättarform spär utan tvekan på spänningen, även om rastlösheten hägrar här och var, och trots att vissa scenskiften verkar snävt tilltagna måste jag erkänna att jag uppskattar det faktum att regissören Gabe Ibánez låter historien tala för sig själv, och inte dränker det subtila händelseförloppet i vare sig överdriven symbolik eller kväljande melodramatik. Marias desperation är lågmäld, men mycket äkta. Även den kryptiska inledningen fungerar väl i sammanhanget och bäddar för en lysande, om än hjärtskärande tragisk, vändning framemot filmens slut. Den kvävande premissen etablerar sig snabbt och effektivt, och allt som allt måste jag belöna Hierro med en stabil fyra. Detta mycket gripande verk med större betoning på drama, förlust och djup sorg snarare än på skräck, och som samtidigt avrundar historien på en förhållandevis hoppfull ton, har i allra högsta grad gjort sig förtjänt av det.