Änglavakt

En mycket fin, vacker och tänkvärd film. Underbara skådespelarinsatser. Får inte Michael Nyqvist en guldbaggenominering denna gång så vet jag inte vad jag gör.
Ett mästerverk som måste ses!

I samma ögonblick som jag såg den mäktiga trailern såg jag fram emot att ta en titt på den här filmen, ett faktum som trots visst riskspel inte gjorde filmen till en besvikelse. Detta märkliga svenska drama briljerar på flera områden, både via snygg filmning, ett mjukt vackert score och mäktiga skådespelarinsatser. Michael Nyqvist är som oftast sevärd, men det är i min mening Tchéky Karyo som står för den bästa insatsen i en av de mest fascinerande filmroller jag har bevittnat på mycket länge. Denne mystiske man vandrar ivrigt ut och in ur historien, dyker upp på oväntade ställen och tycks med nästan kuslig precision komma familjen inpå livet, vilket inte uppskattas av den alltmer cyniske fadern. Walter tycks bokstavligen ha dykt upp ur tomma intet - han har inga ID-handlingar och talar inte ett ord svenska, och hans påtagliga fromhet, trots den minst sagt kränkande behandling han tvingas utstå, gör ett nästan helgonlikt intryck.

Jag ska medge att några skavanker snabbt etablerar sig, i form av både en påfrestande abrupt scenföljd och ett något outvecklat manus. Det faktum att Walter gör ett så engagerande intryck och tycks ha målats upp på ett mycket välgjort vis gör det bara desto tydligare att Ernst och Cecilia i jämförelse först och främst är schabloner. Det är väl i grund och botten lätt att förstå deras olika perspektiv på det som pågår runt omkring dem, då den psykologiska bakgrunden är väl genomförd. Men trots detta lyckas regissören inte till fullo skildra en insikt i deras känsloliv. Helheten framträder tydligt, men det är de små detaljerna - däribland Ernsts ständiga velande och Cecilias snabba acceptans av Walters uppseendeväckande påståenden - som gör ett något flummigt intryck.

Då jag såg Änglavakt slogs jag gång på gång av vilket säreget intryck den gjorde på mig, inte minst för att vara en svensk film - och det är egentligen svårt att peka på exakt vad som i mitt tycke gör den så pass speciell. Vid en första titt skulle man väl kunna dra slutsatsen att den inte utmärker sig särskilt mycket, men vid en närmare granskning står det klart för mig att Johan Brisinger har skapat ett ovanligt mångbottnat och engagerande drama. Under filmens gång frodas de många intrycken, och det är svårt att inte automatiskt börja analysera händelseförloppet, först och främst Walters mystiska ursprung och syfte. Den uppfriskande stillsamma avrundningen, där tittaren inte klubbas över huvudet med uppenbara svar, gör även ett positivt intryck och bäddar för en stunds andakt. Det är svårt att sammanfatta det jag precis har bevittnat med några få ord, men i brist på annat måste jag utan tvekan kalla detta en av de bästa svenska filmer jag har sett. En något svag fyra.