Sorority Row

Nyinspelningen av The House on Sorority Row (1983) bjuder egentligen inte på några större överraskningar - förutom en. Det är visserligen inget nytt att karaktärer i skräckfilmer, inte ens de som förföljs av mördaren, inte nödvändigtvis framställs som särskilt sympatiska. Faktum är att de ofta är dumma som spån. Men det som förbryllar mig i Sorority Row (2009) är i vilken mån regissören Stewart Hendler tycks ha ansträngt sig för att göra de ledande rollerna så vidriga som möjligt. De fem tjejerna i huvudrollerna är vämjeliga hela bunten, först och främst Jessica. De saknar i själva verket försonande drag så till den grad att jag under filmens gång finner mig hoppas på att de dör en så brutal död som möjligt. Jag vet inte vad regissörens avsikt var eller hur han resonerade bakom filmen, men någonting är utan tvekan tokigt när jag aktivt hejar på mördaren.

Även på andra punkter ligger problemet just i manuset. Det är nämligen inte nog med att huvudrollerna är extremt osympatiska, eftersom de under filmens gång uppträder som personlighetskluvna karikatyrer och här och var resulterar i att avskyn ersätts av ren irritation. Detta görs inte bättre av att mördarens krystade motiv inte framgår förrän under filmens sista minuter och framställs på ett sätt som uppriktigt sagt får mig att vilja smälla någon på käften. En remake behöver inte vara så alarmerande förutsägbar.

Jag tyckte att denna filmen va helt okej. Bra handling även om den kanske kändes lite B men man fatta ju hur det skulle sluta men de va roligt att försöka gissa sig till den skyldige. Nästan lite "jag vet vad du gjorde förra sommaren" stuk på det hela. stark 3a

Pinsamt dålig story!