Pianot

Notera fantastiska Anna Paquin aka "Sookie Stackhouse".

Denna film grep tag i mig redan från början och höll i sig, det var trista färger och även om omgivningen var fantastisk men så fel, så var det en ständig depressiv känsla som slingrade sig i buskaget. Det är något visst över denna film och det kan delvis bero på att man slits mellan vilka det onda och det goda är, det hoppar fram och tillbaka under filmen gång men jag tror att jag nu vet hur det egentligen ligger till.
Slutet, detta slut var inte vad jag hade förväntat och även om de struntade i den mera uppenbara utvägen så valdes istället denna mera, enligt mig, perfekta avslutning på en historia som kantas av en ständig, om vacker, men sorglig skugga.
Holly Hunter har inte varit högt upp på min lista men i denna film så pratar hon inte, det är kanske det som är räddningen, hennes ansikte pratar åt henne och det gör sig väl i denna film. Hennes karaktär är envis och viljestark även om inte mycket uttrycks i karaktärsväg, endast känslor för instrumentet, så får jag delade känslor när jag tänker närmare på henne. Däremot gillar jag Anna Paquin och dennes karaktär som illvilligt har den mera ledande huvudrollen, i litet format men som ständigt är i vägen, irriterande, sårbar och som barn, var hon perfekt och det är en lycka att se henne i denna film. Sen kommer vi till herr Keitel, jösses vad jag avskydde hans sätt i början av filmen och jag trodde det aldrig skulle kunna sluta väl, men det gjorde de! Hoppsan, hoppsan vad det gick bra och till slut har han konverterat mig över till den andra sidan av vad det nu är han står för. Även Sam Neill förför som denna tillbakadragna man och även om det slutar som det gör så tycker jag om honom.
Sedan när det kommer till det erotiska kan jag inte säga att de inslagen är i vägen, de är korta sekvenser och om något är erotiska så är det stämningen som finns i denna regniga djungel mellan karaktärerna och mellan kameran och miljön inte det uppenbara erotiska.
Pianot är en njutbar film, som förundransvärt har många vackra pianostycken i sig, men som även levererar många instängda vyer och borttappade öden men som slår ihop allt med en fröjdfull vändning och med det inte allt för uppenbara slutet.

“It’s lost it’s voice – it can’t sing.”

Fattar inte filmens bra betyg, det var den tråkigaste filmen jag någonsin har sett. usch.

en mycket vacker och sorglig berättelse som är helt klart värd att se

filmpunktens mest överskattade film... snacka om tråkig film!
En och annan rolig scen gör att den PRECIS blir godkänd

Jätte bra film , jag var ganska liten när jag såg denna men den var bra.

Skitbramusikochskitbrabarnskådespelare.se