Amarcord

Trots att filmen som helhet inte gör något särskilt stort intryck på mig ska jag erkänna att en rad fristående scener likväl är mycket fängslande. Den skrikiga familjen Biondi står för majoriteten av dessa - lägg särskilt märke till scenen mot slutet av filmen då familjen sakta dansar omkring på ett dimmigt och regnigt torg, tätt inpå varandra men ändå utan att interagera med varann. Även filmens avslutande scen är mycket gripande. Verkets råa men omsorgsfulla ton, med inslag av djärv och något bisarr humor som har blivit Fellinis främsta kännetecken, framhävs av ljuvlig musik och en uppfriskande skildring av ett fascistiskt Italien.

Den äldre godmodige herre som vandrar in och ut ur historien upprepade gånger utgör Amarcords enda berättarjag - han tittar in här och var och levererar korta historier med dråpliga poänger, som gemensamt illustrerar det stundvis vansinniga händelseförloppet. Det är inte en person som ägnas huvudsaklig uppmärksamhet i Amarcord, utan snarare den lilla stad där alltsammans äger rum, vilken baseras på staden Rimini där regissören växte upp. Historien har anknytningspunkter med Fellinis egen uppväxt, och berättelsen och karaktärerna bär tydliga spår av den kärleksfulla hand med vilken filmen har skapats. Redan i filmens inledande scen rycks jag med av människorna, händelserna och de färgstarka miljöerna. Amarcord bör betraktas som en intressant och viktig dramatisering av en förgången tid, och tål mycket väl att ses mer än en gång. Detta är i någon mån nödvändigt, för att hinna uppfatta och njuta av de många människoödena.

Helt totalt fullkomligt underbar film!! Filmspråket, undertonerna, humorn, detaljrikedomen, ja allt gör det till en väldigt fin film. Jag älskar hur musiken sammanspelar med filmen, som en extra karaktär. Det finns inte mycket jag kan klaga på, och finns det de så förlåter jag allt utan att ens reflektera över det, för resten uppväger allting.

En 3 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Jovars, bästa Fellini-filmen hittills. Rolig stundtals, annorlunda minst sagt - och därav så prisbelönt. Man blir glad av den, men det är inget jag ser om.
Just ja, underbart med färg i en Fellini-film!

Helt totalt fullkomligt underbar film!! Filmspråket, undertonerna, humorn, detaljrikedomen, ja allt gör det till en väldigt fin film. Jag älskar hur musiken sammanspelar med filmen, som en extra karaktär. Det finns inte mycket jag kan klaga på, och finns det de så förlåter jag allt utan att ens reflektera över det, för resten uppväger allting.

Trots att filmen som helhet inte gör något särskilt stort intryck på mig ska jag erkänna att en rad fristående scener likväl är mycket fängslande. Den skrikiga familjen Biondi står för majoriteten av dessa - lägg särskilt märke till scenen mot slutet av filmen då familjen sakta dansar omkring på ett dimmigt och regnigt torg, tätt inpå varandra men ändå utan att interagera med varann. Även filmens avslutande scen är mycket gripande. Verkets råa men omsorgsfulla ton, med inslag av djärv och något bisarr humor som har blivit Fellinis främsta kännetecken, framhävs av ljuvlig musik och en uppfriskande skildring av ett fascistiskt Italien.

Den äldre godmodige herre som vandrar in och ut ur historien upprepade gånger utgör Amarcords enda berättarjag - han tittar in här och var och levererar korta historier med dråpliga poänger, som gemensamt illustrerar det stundvis vansinniga händelseförloppet. Det är inte en person som ägnas huvudsaklig uppmärksamhet i Amarcord, utan snarare den lilla stad där alltsammans äger rum, vilken baseras på staden Rimini där regissören växte upp. Historien har anknytningspunkter med Fellinis egen uppväxt, och berättelsen och karaktärerna bär tydliga spår av den kärleksfulla hand med vilken filmen har skapats. Redan i filmens inledande scen rycks jag med av människorna, händelserna och de färgstarka miljöerna. Amarcord bör betraktas som en intressant och viktig dramatisering av en förgången tid, och tål mycket väl att ses mer än en gång. Detta är i någon mån nödvändigt, för att hinna uppfatta och njuta av de många människoödena.

Fröjdefullt ögongodis från början till slut. En komisk, tragisk och storslagen skröna om Fellinis uppväxt.

En utav Fellinis bästa filmer med sin sedvanliga stil. Komiken är väl det som slår hårdast i filmen. Ett bra alternativ om du vill se en film av mannen.

En underbar feel-good rulle. Fotot är lysande och skådespeleriet felfritt.