I taket lyser stjärnorna

Alla vet att det är svårt att göra film av en bok men den här filmen var inte ens i närheten av att inneha samma känsla som boken.

En besvikelse. Återigen gjorde jag misstaget att läsa boken innan jag såg filmen. Boken är riktigt, riktigt bra men filmen når inte alls upp till dessa höjder. Den är helt okej men inte alls så mycket mer.

Inget att hänga i julgranen direkt. Klyschig och relativt förutsägbar.

Har läst boken för länge sedan, men tycker nog ändå att man fått med det mesta jag minns av den.

En riktigt sorglig och gripande film som rör ett så otroligt jobbigt ämne. Tyvärr är handlingen alldeles för lik alla andra ungdomsfilmer. Man vet från början hur filmen ska utvecklas och det känns riktigt trist. Helt okej skådespelarinsatser men inget utöver. Men som sagt klumpen i halsen gjorde ont.

välförtjänt 4'a

Nu kommer en lång, kanske lite vulgär men också helt sanningsenlig recension från en som varit i samma situation som Jenna, dvs levt sina tidiga tonår med en svårt sjuk förälder:

Någon tyckte att Jenna borde visat mer förståelse för sin sjuka mor och att hon var gemen.
Att komma i puberteten som ung tjej samtidigt som ens förälder blir sämre och sämre (förälderns humör/personlighet förändras, föräldern åker till sjukhus för att få cellgifter, föräldern får en rullator trots ringa 40 års ålder etc) är bland det svåraste man kan vara med om.
Jag kan garantera att Jenna brydde sig mer än vad hon ville visa. Så var det i alla fall för mig.
Tonåren gör en trotsig och förvirrad. För min egen del var det, precis som för Jenna, en hel del alkohol inblandat också.
Kvällens fylla, att få hänga med de populära, att få den där killen man spanat på...sådana saker var helt plötsligt de viktigaste.
När Jenna stönar sitt "men jag vill suuuupaaaaa!" trots att hennes mamma praktiskt taget ligger på dödsbädden är igenkänningsfaktorn för min del så hög att jag gråter.
Alkohol var en snabb och enkel lösning, samt den popularitet som medföljer när man festar varje helg.
Kärleken till den sjuka föräldern ligger där i bakhuvudet och gnager, men man vill helst bara mota bort den och låtsas som den inte finns.
För mig uttryckte sig min sorg i drickande och aggressivitet.
Jag ser liknande drag hos huvudkaraktären här.
När jag läste boken rös jag, för den beskrev allt så bra.
Filmen är såklart inte lika bra som boken, men likväl väldigt bra.
Tjejen som spelar Jenna är ett fynd, likaså tjejen som spelar Ullis.
Mormodern är filmen är för övrigt vedervärdig och inte helt olik min egen mormor. Att försöka skuldbelägga en tonåring för att modern mår dåligt är ett oförlåtligt beteende.

I taket lyser stjärnorna är en mycket gripande historia som berör, dock inte lika stark i filmen som i boken, men det berör ändå.
Det märks att det inte är Johanna Thydell (som skrev boken) som gjort manuset.
Mycket skumma repliker, man säger t ex INTE "jo jag undrar om du vill gå ut med mig...typ som en dejt" när man bjuder ut någon och om man mot förmodan skulle säga så år 2009 i Sverige får man inte ett ja.

Enastående skådespelarprestationer som jag sa, speciellt av den cancersjuka modern men även av ungdomarna.
Mycket bra filmmusik och då speciellt av Vivaldi och Secret Service.
Även om boken är bättre så är denna film sevärd.

En fruktansvärt jobbig film som samtidigt är lite smått obehaglig och sorglig.Man tycker att flickan borde visa lite mer sympati för sin cancer sjuka mor men mitt helhetsintryck av filmen är att den var något underhållande stundom.

Inte enbart en ungdoms film som jag trodde, utan passar även för vuxna att se. Är en gripande film och jag satt med tårar i ögonen. Får en stark 4:a

Jag är en sucker för ungdomsfilmer, och de