Milk

En mild, nästan anbud biografi av en man som spjut leder en revolution, Gus Van Sants ”Milk” är lämpligt sagt ett mästerverk. Det är ett nästan aggressivt konventionell film om en premiss som inte kunde vara mer främmande för att integrera bio: kampen för homosexuellas medborgerliga rättigheter.
Med ren, ekonomisk berättande, ett effektivt manus och underbart jordat prestanda från sin imponerande gjutna, filmen på ytan kanske inte känns som något speciellt. Liksom utmärkelseprojekt innan, ”Milk” är en kompetent skapad biografi av en extra ordinär person som drar alla rätt hjärtstråkar och träffar alla de rätta noterna. Det är inte förrän du tar ett steg tillbaka från filmen att det träffar dig.
Från sin nyktra öppnings montage (nyhetsbilder om gay barer som husundersöks på 1960-talet) till den slutliga ödmjuka stunder när tusentals marscherar i den avlidne Harveys ära genom San Francisco, Milk är en vacker och ger en kryddad smak utav styrka, värme och komplexitet av homosexuella män och kvinnor på ett landmärke då inte bara homosexuella, men även de mänskliga rättigheternas historia.
Den delar lika med sötma, melankoli och ilska, det är ett underbart omslutande. Harvey och hans vänner/kollegor är inte perfekta, men dem vill ha lika stora rättigheter och jämställdhet med heterosexuella.
Och det skulle vara nästan omöjligt att gå ur den här filmen utan att förstå det. Tillvägagångssättet fungerar främst tack vare en gång i livet resultat av Sean Penn som Milk, en mässings New York jude med ett smittsamt flin och en harmlös humor. Penns Milk är aggressivt flirtig, vidrig, Envis och skamlös... som på många konton, förmodligen är historiskt korrekt.
Han är också försiktigare, mer omsorgsfull, intelligentare och modigare än du kan föreställa dig. Han säger "här är jag, och vad av det?" Det finns aldrig ett ögonblick tvekande inte en sekund att du inte tror att han gör vad han verkligen anser vara rätt, och inte ett ögonblick då Penn känns falsk eller oförbindlig till rollen. Det handlar inte om en homosexuell man som kämpar för att komma till rätta med sig själv, det handlar om en homosexuell man som kämpar för att få världen att komma till rätta med honom. Och för detta faktum i sig, denna film är som inget annat som tidigare i genren.
Vi har inte bara Sean Penn som gör ett fantastiskt jobb, vi har James Franco (Spider-Man), Lucas Grabeel (High School Musical), Josh Brolin (No country for old men) och den fenomenala skådespelaren Emile Hirsch (Into the Wild) i filmen, som alla faktiskt gör bra prestanda.

Jag finner ro i den homosexuella ”reaktorn” i denna film, enastående film med en enastående Sant. Stilla och klockren.

Sean Penn gestaltar Harvey Milks liv i 70-talets San Fransisco. Harvey slåss för de homosexuellas rättigheter och börjar engagera sig politiskt. Temat med att få följa en politiker som slåss för en minoritet är väl föga nyskapande, men den här filmen skiljer sig ändå från mängden.

Det är framförallt alla enastående skådespelarinsatser som drar upp filmen till en högre nivå. Sean Penn är som vanligt fantastiskt bra, men även övriga skådespelare gör mycket bra insatser. Filmen är både varm och rolig trots att den tar upp ett allvarligt tema som både är hemskt och sorgligt. Det är väldigt finurligt att få fram så mycket samhällskritik på ett smart sätt som film-makarna lyckas med här. De starka religösa krafterna i USA får sig en verklig känga här och man kan hoppas den här filmen öppnar några fler ögon även i USA-s mest religösa områden.

Det här är en film av Gus Van Sant som känns ovanligt mycket mainstream för att vara av honom, även om den tar upp ett någorlunda kontroversiellt ämne - åtminstone i USA. Oerhört välporträtterad biografi över en kämpe för homosexuellas rättigheter i 1970-talets San Francisco som var helt okänd för mig innan. Sean Penn gör en enastående insats och vann välförtjänt en Oscar för den prestationen. Är aningen långrandig på sina ställen, vilket gör den seg och att jag inte får den där riktiga wow-upplevelsen.

-4

Det är en stor utmaning att skildra en människa och hans gärning på film. Hans engagemang, hans kamp och, i det här fallet, hans politiska resa. Det riskerar att bli spretigt, fragmentariskt och antingen hastigt eller långdraget berättande. Det gäller att välja omsorgsfullt och att kill your darlings i stor utsträckning. I Milk tycker jag att manusförfattare och regissör har träffat precis rätt när det gäller denna balansakt.

Milk har den där filmmagin som jag älskar att dras in i. Sean Penn är fantastisk i huvudrollen, och även övriga skådespelare är mycket bra. Personligen tycker inte jag att klippen med autentiskt material tillför filmen något ; jag upplevde att filmmagin bröts i dessa sekvenser.
Milk är verkligen en film att bära med sig. Det är inspirerande och beundransvärt med människor som vågar brinna.

2-3. Väldigt seg och långtråkig, en halvtimme för lång. Intressant ämne dock (som man borde ha kunnat göra något bättre av) - och Sean Penn är helt otroligt bra! Lysande.

En gripande och tragisk film, baserad på en sann historia. Sean Penn är helt fantastisk!!

Sean Penn gestaltar Harvey Milks liv i 70-talets San Fransisco. Harvey slåss för de homosexuellas rättigheter och börjar engagera sig politiskt. Temat med att få följa en politiker som slåss för en minoritet är väl föga nyskapande, men den här filmen skiljer sig ändå från mängden.

Det är framförallt alla enastående skådespelarinsatser som drar upp filmen till en högre nivå. Sean Penn är som vanligt fantastiskt bra, men även övriga skådespelare gör mycket bra insatser. Filmen är både varm och rolig trots att den tar upp ett allvarligt tema som både är hemskt och sorgligt. Det är väldigt finurligt att få fram så mycket samhällskritik på ett smart sätt som film-makarna lyckas med här. De starka religösa krafterna i USA får sig en verklig känga här och man kan hoppas den här filmen öppnar några fler ögon även i USA-s mest religösa områden.

Jag måste sluta med att ha höga förväntningar på filmer, jag har för höga ribbor.
Har följt den massiva kritiken (positiva, kritiken) mot den här filmen, såg när Sean Penn vann Oscar och har väntat med spänning på att få se den på bio.
Och så sitter man där, och får inte samma känsla som man alltid brukar få när man ser någon riktigt bra film. Jag ser inga stora fel med den, och definitivt inte på skådespelarna, Sean Penn och Emile Hirsch är två favoriter från min sida.
Riktigt bra var Sean måste jag påpeka, förtjänade verkligen sin Oscarstatyett.
Men det är handlingen och det där vanliga hollywood att de ska filmatisera en känd händelse långt bak i tiden.
Med Frost/Nixon funkade det tillexempel, men jag tyckte inte den här nådde riktigt fram till publiken.
Den kändes dessutom lite för kort.

Sean Penn visar återigen vilken begåvad aktör han är. Hans gestaltning av den homosexuelle aktivisten Harvey Milk är lysande. Samtidigt så imponeras jag av Josh Brolin's porträtt av den trångsynta Dan White.

Det är just skådespeleriet som bär filmen framåt.
Allt annat känns bara någorlunda medryckande och intressant.