Wolfman, The

The Wolfman är en i raden av senare års satsningar på att återuppliva gamla rysarklassiker och har föregåtts av bland annat The Mummy-trilogin och Van Helsing (2004), en ivrig blandning av varulvar, vampyrer, Dracula, Frankenstein och andra övernaturliga otyg. Just denna film står sig hyfsat i direkt jämförelse med originalversionen, även om manusets brister snabbt gör sig tydliga. Det faktum att uppemot en timme av filmen har förflutit innan någon karaktär över huvud taget kallar odjuret vid sitt rätta namn känns något underligt i sammanhanget - vår lurvige vän refereras upprepade gånger till som "varelsen", "monstret", "djuret", och liknande. Det svaga manuset återspeglas i Anthony Hopkins outvecklade karaktär, såväl som Abberlines mycket tunna anledning att misstänka huvudkaraktären Lawrence och den bristfälligt maskerade vändningen som jag har svårt att föreställa mig att ens en blasé tittare kan undgå att lägga märke till. När vändningen väl presenterades orsakade den inga större svallvågor - personligen hade jag gissat mig till det långt tidigare.

Samtidigt som filmen bjuder på en del spänning tar det en stund innan den verkligen tilltar - och även då finner jag mig själv sitta och småfnissa här och var. En tidig scen då varulven attackerar en zigenarby inkluderar som väntat mycket blodig lemlästning, men scenen känns märkligt komisk, händelseförloppet till trots, och denna trend fortskrider allteftersom filmen rullar. Då handlingen har förflyttats till London och odjuret ifråga kastar sig ner i en diligens och vilt klöser omkring sig ser vi en snabb glimt av en människa som krossas under vagnshjulet då kusken förlorar kontroll över diligensen - ett dödsfall som framställs som bittert underhållande.

Vad gäller skådespelarna är det något tråkigt att se Del Toros lysande begåvning slösas på en så pass ointressant roll som denna. Det finns ingen aspekt av karaktären som kräver någon större skicklighet för att förmedla. Hopkins gör i sin tur ett mycket oengagerande intryck och faller föga för samma pinsamma överspel som han har använt sig av alltmer på senare år, bland annat i The Human Stain (2003) och Proof (2005). Jag får en tydlig känsla av att han egentligen inte vill vara med. Jag måste å andra sidan nämna Emily Blunt i en duglig roll och det fina samspelet mellan henne och Del Toro. Deras överraskande starka personkemi resulterar i flera berörande scener dem emellan - det var synd att det inte fanns fler. Och trots att avrundningen bjöd på en större besvikelse måste jag erkänna att man knöt ihop historien på ett tillfredsställande sätt, delvis tack vare den obehagliga berättarrösten.

När jag nu tänker över det jag har sett står det klart att The Wolfman inte har väldigt mycket att erbjuda baserat på sina egna meriter - filmen är huvudsakligen intressant i sin egenskap av en remake. Jag måste med andra ord rekommendera originalversionen från 1941, där regissören George Waggner och huvudrollsinnehavaren Lon Chaney Jr. bygger upp stämningen på ett mycket proffsigare sätt.

"Unfortunately, curses do not grant me warrant to wander around Sir John's estate at night, Mrs. Kirk."

En bra, spännande och intressant rysare!
Tycker mycket om den!

Kanonbra, särskilt som det är en remake. Del Toro är numera en favorit för mig,och vem kan klaga när Hopkins är med och gör lika bra ifrån sig som alltid? Storyn är bra, och slutet likaså.

en jätte bra wolf film men dåligt slut

En rätt okej film med bra skådespelare..

Underhållande film men dock utan någonting extra. Ett stort plus för scenerna mot slutet av filmen och alla skådespelare!

Nej NEj NEJ det är en värdelös film... hua efekterna är ju som dom är.. nä se den INTE !!!

I mina ögon rätt så spännande fram till slutet som förstörde filmen.
Övertygande spel, snyggt foto och dialogerna kändes stundtals välutvecklade.

Har egentligen svårt för vampyrer på vita duken, men detta håller för en trea.