Den svarta katten

The Black Cat författades av Edgar Allan Poe i novellformat, och publicerades i The Saturday Evening Post i augusti 1843. Filmbolaget Universal Pictures kom att göra två filmatiseringar, 1934 och 1941, som sades ha inspirerats av Poe, men den enda likheten mellan novellen och de båda filmerna är den olycksbådande närvaron av en svart katt. Just därför är det inte givande att betrakta The Black Cat (1934) som en filmatisering av Poes verk, med tanke på att filmmanuset är ett resultat av totalt fyra olika skribenters arbete.

Och när jag tänker tillbaka på denna, alarmerande korta, film, är det en betryggande vetskap. Den medvetet vaga premissen lockade mig visserligen, men på det stora hela är detta kaos av nyckfulla karaktärer, frustrerande dialoger och, först och främst, en skrämmande monoton berättarform. Jag ska medge att regissören Edgar G. Ulmer gör några tappra försök att bugga upp stämningen, men med styltiga interaktioner, ihåliga överraskningsmoment och ett manus som obarmhärtigt suger ut varje fragment av suspens faller det hela ändå platt. Jag vet inte om det beror på filmens distraherande behagliga score - som för (på 1930-talet) ovanlighetens skull spelas nästan oavbrutet genom hela filmen, på Manners och Bishops okarismatiska framträdanden som det gifta paret, eller på den trassliga storyn där ingenting flyter på naturligt, med mängder av krystade berättarmässiga tabbar som driver mitt engagemang i botten. För det är inte nödvändigtvis så att filmen är särskilt dålig på det stora hela - den är bara fullständigt ointressant. Och jag vet inte hur det är med er, men personligen kräver jag mer än finurliga effekter för att verkligen uppskatta en film.

Samtidigt är jag svag för skräcklegender som Lugosi och Karloff som i The Black Cat spelar mot varandra i den första av åtta filmer, även om karaktärerna skämtas bort så smått av den föga effektiva berättarformen. Sist men inte minst skulle jag förmodligen säga att det sticker något i ögonen att hela filmen i så hög grad åker snålskjuts på Poes novell eftersom, som jag tidigare nämnt, en svart katt med ungefär två minuters scentid, är det enda som anknyter filmen till novellen. Valet av titeln är med andra ord både olämplig och missvisande - vilket jag, eftersom jag har läst novellen, förmodligen stör mig på mer än de flesta. Det som hade kunnat vara en sparsmakad psykologisk thriller som vinner på att kunna tolkas på en mängd olika sätt förvandlas till en föga inspirerande rysare som lämnar mycket lite till fantasin. Och det är inte särskilt förvånande, med tanke på att de starkaste spänningsmomenten i historien hanteras med ungefär samma varsamhet som en elefant i en porslinsbutik.

"Sounds like a lot of supernatural baloney to me."
"Supernatural, perhaps. Baloney, perhaps not. There are many things under the sun."