Charlie Bartlett

Ja herre gud, en knäpp och underhållande film !

Charlie Bartlett (2007) är ett ungdomsdrama i samma anda som Pump Up the Volume (1990), där den välbärgade Charlie Bartlett (Anton Yelchin) precis har blivit relegerad från ytterligare en privatskola - denna gång för att ha sålt förfalskade körkort till sina klasskamrater. Då han börjar på West Summit High School och på sin psykiaters inrådan tar en mindre dos Ritalin dröjer det inte länge innan Charlie börjar missbruka sina kontakter och ivrigt delar ut medicin och gratis visdomsord i sitt preliminära kontor på skolans toalett. Med tiden gör han sig till ovän med skolans instabile rektor Nathan Gardner (Robert Downey Jr.), vilket inte förändras till det bättre då han börjar umgås med rektorns dotter Susan (Kat Dennings).

Är du ett fan av Yelchin är Charlie Bartlett praktiskt taget ett måste - filmen erbjuder nittio minuters nästan oavbruten frossa i denne unge skådespelares självdistans, komiska timing och slående insiktsfulla framträdande i rollen som den grubblande rikemanssonen vars skarpa iakttagelseförmåga och avspända livsinställning lyckas vinna sina skolkamraters förtroende. Det ska dock sägas att trots karaktärens inledningsvis okomplicerade natur så tränger med tiden en annan bild fram. Charlies vuxna funktion har påtvingats honom av en mor som i sin desperation angående faderns otillgänglighet har behandlat sin son som en jämbördig vuxen människa, istället för som en tonåring i ständig förändring. Han tycks ha mycket begränsat utbyte av henne som förälder, och desto mer som vän.

Med en både humoristisk och gripande framtoning gör detta drama ett relativt bra intryck på mig. De många skratten blandas skickligt med en både insiktsfull och balanserad skildring av tonårstiden, men också av Nathan Gardners inre tumult. Efter ett misslyckat äktenskap och bristande kontakt med dottern Susan tycks denne man ha precis lika stora svårigheter att hantera tillvaron som ungdomarna på skolan - ett faktum som bittert demonstreras i en lika bisarr som berörande scen mellan honom och Charlie. Det faktum att rektorn inte målas upp som en osympatisk fiende höjer trovärdigheten och vikten av detta drama med flera snäpp. Det existerar inga moraliserande pekpinnar, ensidiga framställningar eller känslomässiga utsvävningar som distanserar Nathan från ungdomarna, med den smidiga andemeningen att de kan lära av varandra.

Med regi av Jon Poll utmärker sig Charlie Bartlett som en hyfsat bra film, men som trots sina starka sidor inte väcker någon gnista. Jag som tittare påverkas knappt mer än för stunden, och detta tillkortakommande gör denna film till en vacklande imitation av starkt gripande verk som den tidigare nämnda Pump Up the Volume, Rushmore (1998) och Rocket Science (2007). I slutänden är filmen huvudsakligen sevärd för Downey Jr's mycket tänkvärda rollinsats. Betyget landar för min del på en svag trea.

"Everybody needs to vent a little now and again, dont you think? Some of us are privileged enough to vent to you in the boys' room stalls, and the rest of us have to settle for less conventional methods. Like, I don't know, a bottle of booze and a handgun."

En jäkligt bra och underhållande film med mycket hjärta och riktigt bra skådisar. Anton Yelchin behöver jag knappt nämna som en av de "bra skådisarna" för han gjorde en så oftantligt bra insats i Alpha Dog att det redan står klart att han är en av vår generations bästa skådisar. Det vågar jag säga trots att han knappt bevisat något. Robert Downey Jr spelar grinig, alkoholiserad rektor och vem skulle göra rollen bättre? Jag kan komma på en hel rad, men jag skulle aldrig kunna byta ut honom. Han är fantastisk bra och är bara sådär lagom humoristisk. Det är i en roll som denna som Downey bevisar att humorn inte sitter i hans repliker eller handlingar, den bara finns där, runt om honom, som en slags aura - som vidrör alla och gör alla glada.

Men, under hela filmens gång så blev jag inte lika imponerad av Yelchin och Downey som jag blev av "debutanten" Tyler Hilton - som spelar en tuffing som Charlie Bartlett (Yelchin) lyckas omvända, delvis. Hur en så ytlig och stereotyp karaktär kan kännas så levande, efter att man lärt känna personen, är helt fantastiskt. När folk talar om "karaktärsutveckling" och hur obefintlig den ständigt är i alla filmer så kan jag själv först nu påstå att den existerar.

För Charlie Bartlett börjar som en ordinär High-School scoundrel rulle. Charlie kommer från en rik familj och har i hela sitt liv bara "glidit" mellan de olika skolorna. Blivit utkastad för sina okonventionella metoder i att "skaffa nya vänner". Men, nu är det slut på privat skolorna och det är dags att börja på en allmän skola. Det kommer bli tufft för Charlie Bartlett.

Ja, i grund och botten är "Charlie Bartlett" en sådan film; En rik snorunge kommer till ny skola, blir mobbad, men satsar allt för att bli erkänd och uppskattad av ungdomarna. Det blir en minst sagt svajig väg till kändisskapet.

Hur som helst är Charlie Bartlett en jäkligt bra feel-good rulle som blir bättre och bättre för varje minut. Det är ju inte helt trovärdigt att allt detta kan ske. Det kan bero på de lite för klockrena dialogerna och replikerna också. Men om man inte tänker på det och njuter av filmen så kommer ni nog, liksom jag, verkligen att gilla "Charlie Bartlett".

jag gillar denna film starkt, den är grymt rolig och den har sina stunder med en galna rektorn, när han lurar psykologerna och toalett-scenerna. gillar inte riktigt vad de gör med filmen men det är en bra film som jag rekomenderar. 3+