Watchmen

"The tiiiiimes aaare a-chaaaangiiiing..." ljuder Bob Dylan ur sig när vi introduceras till superhjältarnas värld; superkraftlösa kriminalare och deckare tar hand om lag och ordningen i trikåer och i allmänt fåniga kostymer, likt tjuv och polis. Tiden går och därmed de mantelprydda superhjältarna, men ingen hade anat att de behövdes när de bespottades som mest.

Året är 1985. Dystopin sätter sina klara spår i en alternativ New York och president Nixon har, för tredje gången, vunnit mandatperioden och Kalla Kriget (och världen) håller på att sätta sin punkt tack vare livsfariga Dr. Manhattan, den enda av superhjältarna som faktiskt har superkrafter.

En ärrad man i morgonrock ligger blodig och krossad på en av stadens trottoarer - denna man är The Comedian, en f.d. medlem i den numera bannlysta gruppen Watchmen. En annan f.d. Watchmen anar ugglor i mossen och misstänker att det är någon som upptäckt deras identiteter och pulveriserar nu alla spår av sjuttiotalets heroism; är vår maskprydde deckare en hjälte som sniffat upp en fasansfull konspiration? Eller är han en tragisk nihilist som bara fått paranoia på spåren?

Medan domedagsklockan närmar sig tolvslaget, är det mycket i filmen som är på spel; vid sidan om Comedians död, kokar Sovjet upp och blir mer hotfull, en gammal historia om en våldtäkt knyts upp, nihilisten Rorschach arrestras och hamnar i fängelset där alla hans ärkefiender är, en domedagsmaskin från Mars hotar att förstöra jorden och de som försöker göra bot har inte alltid rent mjöl i påsen; alltså är Watchmen så fullproppad av idéer, berättelser och tematiska intriger att huvudet nästan sprängs av så mycket information. Men det blir aldrig något riktigt problem.

Den breda karaktärsgallerin lämnar inte alltid plats för alla intressanta karaktärer att utveckla sig och det är lite synd att man valt att ändå sätta in en mer självklar skurkroll till en historia som är för komplex för en svart-vit syn på människor, men jag är verkligen nöjd med karaktärer som Dr. Manhattan, som förlorar alltmer taget om mänskliga relationer, men den som gjorde störst intryck är den nihilistiske Rorschach, som gömmer sig bakom en mask med rörlig plump bläckspegling. Han porträtteras galant som samhällets observatör, en kännare av stadens mörka sidor, en moraliskt och filosofiskt invecklad figur med pessimistisk, men sanningsenlig, syn på världen.

Rent visuellt är filmen en bisarr, cool och alldeles intensiv resa i slowmotion-fighter, storslagna vyer över filmens skiftande miljöer, färgstark detaljrikedom och drömlikt ljussatta scener.

Sedan kändes filmen lite som Sin City i det mycket grafiska gore-våldet och lite som The League ytligt sett och jag måste säga att filmen är grovt svårsmält för någon som inte läst den hyllade serieboken eller är van vid mer lättsamma Spidermanliknande konflikter, men det episka hos Watchmen smälter sakta in och jag hoppas få fördjupa mig i det hela när jag väl införskaffat Alan Moores påstådda mästerverk.

Jag vill gärna gå mer i detalj angående Watchmen, men jag riskerar att spoila för mycket av den utsökt komplicerade handlingen så jag avsutar med detta:

Om du är beredd på en nattsvart samhällssatir, svidande karikatyrer (särskilt den av Nixon), ett enastående musikförråd (bestående av Bob Dylans "The Times Are A-Changing", Jimi Hendrix "All Along the Watchtower" och Simon & Garfunkels "Sound of Silence") brutala våldsscener, råa ideologier och filosofier, psykologiska neddykningar, komplexitet utan dess like och maffiga scener är det här filmen för dig; då är det vi som slutligen "watches over the Watchmen".

Epic, tänker jag omedelbart med denna film, den första riktigt episka fantasy serie anpassning. Jag vet ingenting om ”Watchmen” och hade inte hört talas om det så mycket innan denna film kom till stånd, filmen gjorde så jag har ett sug att läsa serien.
Jag medger att det var en film i två halvor för mig, det börjar med Rorschach's Husky narration, glidande in och ut ur skuggorna på jakt efter ledtrådar är lysande, den bästa delen av filmen för mig. Det läggs så mycket karaktär och vikt för hela ”Watchmen” universum tror dessutom att filmen även hade passat sig in i svartvitt. Rorschach som en karaktär är den bästa, för mig, bland dem i filmen, varje scen med honom är intressant och gör att du vill ha mer, han är hård som naglar, redo för kick-ass och hans mask är häftig och annorlunda och hans kläder ser bra ut ... . grundläggande men bra, mindre är definitivt mer. Det enda negativa med honom är hans hesa och låga röststämma, låter som Batman i The Dark Knight med blandning av Clint Eastwood,
Flashbacks delarna är väl hanterade, jag var rädd att jag skulle tappa intresset eller historien, men det gör man inte, varenda scen, dialog är viktig och hör till historien. Den karaktären som jag tyckte minst om, men ändå gav mig en noir känsla var den dödstråkiga Dr. Manhattan, en stor, blå, smart sak son (blå)nekar att han är en slags gud för att han inte är allvetande (han kan se in i framtiden) han kan även göra allt, teleportera sig själv och andra, förstora/förminska sig själv och klona sig själv.
Det började gå lite för långt med denna karaktär för att det blev helt plötsligt som vilken superhjälte film som helst, allt var i början lite noir känsla som gjorde att filmen stack ut lite helt plötsligt blev denna löjliga skepnad. Mendet är nog han som är den största nackdelen i filmen, och realism skakar. Första timmen hade en skön känsla, och som om att det skulle bli toppliste kvalitet av det hela.
Men jag är faktiskt väldigt imponerad på filmen som jag, efter säkra källor, vet att den har fått samma exakthet som Sin City, blir säkert mest känd för Malin Åkermans otroligt långa sexscener där hon är helt neck, och Mr. Manhattan som visar Petter-Nicklas i nästan hela filmen.
Dem andra karaktärerna finns faktiskt inte mycket att säga om, förrutom The Comedian (som blev mördad i början och hela filmen handlar om mordet på honom) som var lite pervers och elak för att vara en hjälte. Filmen är inte alls förutsigbar och man blir snopen ganska mycket från början till slut.
Zack Snyder fortsätter att imponera med sina GN anpassningar, kan han inte göra fel? Jag tror faktiskt att han skulle kunna tackla filmer som ”The Crow”, ”Robocop” och ”Aliens VS, Predator” till något riktigt, riktigt bra.

BÄSTA filmen som i tiderna nånsni gjorts

mja vad ska man säga? den föll mig inte direkt i smaken.. eller intresset onödigt utdragen och långtråkig emellanåt, svag story så nä en svag 2a

Tempot är segt men vissa sekvenser är på mycket hög nivå. Tyvärr för få sådana.

Jag diggar sånna här "stämnings"filmer som har en viss känsla över sig. Den får nästan en fyra bara tack vare det. Men så är det en udda historia om udda superhjältar. Gillade inte slutet jättemycket och det är synd eftersom slutet är det absolut viktigaste på en film.

Snygg, häftig och framförallt en riktigt originell superhjältefilm. Mer sånt helt klart. Men samtidigt var det en stor besvikelse då jag inte tyckte den var vidare intressant. Jag känner nästan noll engagemang i karaktärerna och när det blir så räcker det inte med ascoola effekter och fantastiska miljöer. Det får räcka med en trea för mig.

Jag såg "Watchmen" för några dagar sedan, då jag fick den som Födelsedags-present, och vad jag har att säga är... WOW! En riktigt imponerande film, vissa scener är överdrivet blodiga och brutala, men annars är den mycket bra. Skådisarna, speciellt Malin Åkerman enligt mig, utförde sina roller mycket väl. Den där Rorschach var nog den bästa "Superhjäten" i filmen.
En av de bättre och mer realistiska Superhjältefilmerna jag sett.
Jag såg att någon skrev att den inte hade någon röd tråd... och jag kan inte hålla med. Själva röda tråden var ju utredningen av Comedians död och hela filmen kretsar ju runt det. Visst fanns det flera bihistorier, men en röd tråd hade den helt klart.

Definitivt sevärd!

Jag hade trott att denna var bättre men den funkade faktist att se.