Revolutionary Road

Det här är Sam Mendes senaste film och återigen återvänder han till genren relationsdrama. Inte i närheten av lika bra som hans mästerverk American Beauty och kanske till och med hans sämsta hittills, vilket säger en del om Mendes lägstanivå då det här fortfarande är riktigt bra. Framför allt är det de underliggande tonerna som han är duktig på och spänningen mellan Leonardo DiCaprios och Kate Winslets karaktärer blir ytterst påtagliga när bilderna stundom säger mer än tusen ord. Annars är det en tamare historia än vad vi är vana att se från Mendes och jag hade gärna hoppats på något mer spektakulärt.

Den här rullen kom från ingenstans. Jag visste knappt vad det var och det enda jag hade i vetskap var att Leonardo DiCaprio och Kate Winslet återförenas som filmpar. Lät inte direkt lockande och av filmfodralet att döma, såg det ut som en ointressant romantisk american dream-film och vid den tidpunkten kände jag inte för att titta på ytlig romans, men plockade ändå med mig den hem för att se vad kritikerna dillade om med sina skyhöga betyg.

Det var inte alls någon ytlig och sliskig american dream-film. Herregud, så fel man kan ha. Jag var nära att pausa och gå ut för att mig en nypa frisk luft från den oerhörda tyngden, det hemska begreppet som vi kom att kalla för "verklighet". För vad som är realistiskt och inte verkligt skiftar hela tiden och berättas med krypande suggestivitet och en glasklar skärpa över parets frustration och hat bakom den passionerade ytan. Det tvistas hela om vad som krävs för att uppnå en dröm, något som speglas som... orealistiskt. Att hålla ut hela livet och stanna kvar i sin hemmastadda trygghet är ju ett mycket bättre alternativ än att fara ut till Europa och få sin fåniga dröm uppnådd.

Eller är det verkligen på det viset? Är det inte orealistiskt att stanna kvar hos något man avskyr med hela sitt hjärta? Är det inte konstigt att man som intellektuell individ ändå inte vågar ta lite risker och oväntade beslut i sitt tradiga trygga liv?

Det är inte bara människans rädsla som porträtteras, utan också kommunikationens roll människor emellan; precis som med planta, ska man inte hälla litervis med vatten för at få den att växa, utan räcker med en eller fler droppar och låta den stå i solens varma sken för att den ska växa till sig.

Men DiCaprios karaktär får för sig att kväva sin partner med prat, råd och konfliktlösningar, i tron om att det ska lösa problem. Kommunikation är trots allt en grundsten för att en relation ska växa sig samman, men här saknas själva förståelsen för sin livspartner och när man pratar och pratar utan någon uns av insikt över personens vilja, kan det hela sluta i kaos och förakt.

Kärlek är så uppenbart fragilt och kan också liknas vid det ögonblick du vill fånga en fjäril; du krossar inte den med båda händerna eller tror att den ska stanna i din hand, utan håller den ena handen varsamt över den bevingade skönheten och tar långsamt bort din täckande hand. Med kärlek och försiktighet kommer den att stanna kvar där. Ett tag, i alla fall.

I överlag är det skrämmande, fascinerande och en väldigt, väldigt mörk film. Sam Mendes kan verkligen sin grej, något som han uppvisade i liknande och galanta American Beauty. Men där det berättas med vass satir, är Revolutionary Road en tämligen svårare, hemskare och sorgligare historia att ta sig igenom.

Klippningen skulle nog vara det enda klagmålet och då är det ändå bara ur en mer teknisk aspekt (med lite mer genomarbetning hade den nog varit perfekt) och som inte ens nuddar vid briljansen hos människostudien.

Vill även passa på att berömma Thomas Newman för sin simpla, men förföljande ledmotiv. Riktigt skickligt och mäktigt komponerat, passar filmen som handen i handsken.

De sista tjugo minuterna tillhör också bland det kraftigaste jag har sett och ska låta er veta att det här är en av årets solklart bästa och mest sevärda filmer. Ska likväl ta mig an boken som filmen baserats på, för helvete vad bra det här är.

"Revolutionary Road" har massor av starka sidor. Det är ett gediget filmhantverk med bra skådespelare, fint foto och bra musik. Otroligt välskrivet manus och fina rolltolkningar ger autensitet och skiftningarna i karaktärerna under tidens gång är utsökta. Di Caprio och Winslet är oklanderliga här! Det finns en ton i filmen som är närvarande hela tiden och den förstärks allt mera mot slutet. Det är gripande och väldigt känslomässigt. Men. Filmen faller mig ändå inte i smaken. Ibland finns inte "det" som tilltalar mig som tittar trots att förutsättningarna finns. En handfull scener i "Revolutionary Road" är rent lysande men som helhet får filmen en stark trea av mig.

Bra skådespelarinsatser men lite för långsam.

En 4 som film och i sin egen genre, men en 3 som underhållning.

Tagline: -

Filmen var seg, det var den. Och annorlunda. Men den kom igång ordentligt sista 40 minuterna. Riktigt bra skådespel där och då uppstår - filmmagi tillsammans med musiken (temat).
Vill slå ett extra slag för Michael Shannon som porträtterar den lätt mentalsjuke sonen John Givings. Hans insats som helhet höjer filmen och det långsamma tempo den generellt har - en liten mental "koffeinkick".
Filmen hamnar inte i samlingen. Detta kan man se om nån gång, men d e alltför deprimerande trots intressant dialog och intrig för att äga och se flera gånger.

Trivia: This is the first film collaboration between Kate Winslet and husband Sam Mendes. / The rights to adapt the book into a movie were bought in 1967. / Director Sam Mendes opted to watch the monitor from another room while directing the love scene between DiCaprio and Winslet.

Tyvärr en riktig besvikelse. Jag hade höga förväntningar på den här filmen. För höga visade det sig, filmen saknar en spännande handling. Det finns ingen riktig story att ta på och det känns som att filmen aldrig riktigt börjar.

Kate Winslet och Leonardo di Caprio spelar så bra mot varandra, men det är synd att det skulle bli en sådan här trist film som återförenade dem efter toppfilmen Titanic.

Detta är en ganska mörk film och även tragisk. Tyvärr var den bitvis seg, men slutet av filmen är otroligt djupt och starkt.

DiCaprio och Winslet briljerar verkligen. Framför allt tillsammans. Dock når filmen inte upp till Titanics nivå.

Svag 4:a.

Det är något magiskt med att se Kate Winslet och Leonardo DiCaprio spela tillsammans. Det är en helt ny Titanic med helt nytt drama. De samarbetar perfekt.

Den här rullen kom från ingenstans. Jag visste knappt vad det var och det enda jag hade i vetskap var att Leonardo DiCaprio och Kate Winslet återförenas som filmpar. Lät inte direkt lockande och av filmfodralet att döma, såg det ut som en ointressant romantisk american dream-film och vid den tidpunkten kände jag inte för att titta på ytlig romans, men plockade ändå med mig den hem för att se vad kritikerna dillade om med sina skyhöga betyg.

Det var inte alls någon ytlig och sliskig american dream-film. Herregud, så fel man kan ha. Jag var nära att pausa och gå ut för att mig en nypa frisk luft från den oerhörda tyngden, det hemska begreppet som vi kom att kalla för "verklighet". För vad som är realistiskt och inte verkligt skiftar hela tiden och berättas med krypande suggestivitet och en glasklar skärpa över parets frustration och hat bakom den passionerade ytan. Det tvistas hela om vad som krävs för att uppnå en dröm, något som speglas som... orealistiskt. Att hålla ut hela livet och stanna kvar i sin hemmastadda trygghet är ju ett mycket bättre alternativ än att fara ut till Europa och få sin fåniga dröm uppnådd.

Eller är det verkligen på det viset? Är det inte orealistiskt att stanna kvar hos något man avskyr med hela sitt hjärta? Är det inte konstigt att man som intellektuell individ ändå inte vågar ta lite risker och oväntade beslut i sitt tradiga trygga liv?

Det är inte bara människans rädsla som porträtteras, utan också kommunikationens roll människor emellan; precis som med planta, ska man inte hälla litervis med vatten för at få den att växa, utan räcker med en eller fler droppar och låta den stå i solens varma sken för att den ska växa till sig.

Men DiCaprios karaktär får för sig att kväva sin partner med prat, råd och konfliktlösningar, i tron om att det ska lösa problem. Kommunikation är trots allt en grundsten för att en relation ska växa sig samman, men här saknas själva förståelsen för sin livspartner och när man pratar och pratar utan någon uns av insikt över personens vilja, kan det hela sluta i kaos och förakt.

Kärlek är så uppenbart fragilt och kan också liknas vid det ögonblick du vill fånga en fjäril; du krossar inte den med båda händerna eller tror att den ska stanna i din hand, utan håller den ena handen varsamt över den bevingade skönheten och tar långsamt bort din täckande hand. Med kärlek och försiktighet kommer den att stanna kvar där. Ett tag, i alla fall.

I överlag är det skrämmande, fascinerande och en väldigt, väldigt mörk film. Sam Mendes kan verkligen sin grej, något som han uppvisade i liknande och galanta American Beauty. Men där det berättas med vass satir, är Revolutionary Road en tämligen svårare, hemskare och sorgligare historia att ta sig igenom.

Klippningen skulle nog vara det enda klagmålet och då är det ändå bara ur en mer teknisk aspekt (med lite mer genomarbetning hade den nog varit perfekt) och som inte ens nuddar vid briljansen hos människostudien.

Vill även passa på att berömma Thomas Newman för sin simpla, men förföljande ledmotiv. Riktigt skickligt och mäktigt komponerat, passar filmen som handen i handsken.

De sista tjugo minuterna tillhör också bland det kraftigaste jag har sett och ska låta er veta att det här är en av årets solklart bästa och mest sevärda filmer. Ska likväl ta mig an boken som filmen baserats på, för helvete vad bra det här är.

En stark fyra. Otroligt bra film, lysande skådespelare, bra manus. Den "sinnessjuke" matematikern fick mig att skratta så jag grät. En av 2,5 personer i denna film som faktiskt TÄNKTE.