4 månader, 3 veckor och 2 dagar

En perfekt studie i alla former av ångest och panik. Sällan jag blivit såpass omtumlad av en film. Nervositeten och filmens nerv är verkligen helt enorm, sedan är besluten och agerande i sig inte väsentliga, utan filmen verkar mer i ett annat plan än att bedöma. Detta är en av decenniumets bästa enligt mig.

En mycket Kvalitativ film, så kvalitativ att det knappt kändes som en film. Eftersom den är sjukt realistsikt och trovärdig som få filmer. Allt ifrån ljussättning till Manus och skådespelare. Det känns som man är en fluga som följer efter och iaktar.

Skådespelarna är lysande i alla roller, och ALLA scener är en fröjd för ögat om man vill se Skådespelare verkligen spela emot varandra.

Historien är mörk och tankeväckande, långt ifrån hollywood. Sedan så är tempot lågt och det gillar jag inte riktigt. Sedan så saknar jag ett mer färglat foto och lite musik för att det ska bli min typ av film. Jag säger inte att det skulle behövas i filmen, utan det är vad jag önskar ha i mina filmer. Detta är en mycket bra film, men den här typen av film passar inte riktigt mig. Men en stark trea får den.

Det är inte ofta som man ser film som känns så här fulländad. Jag är väldigt glad över att 4 luni vann Guldpalmen för den är verkligen en förebild för andra filmskapare. Mungiu lyckas skildra ett väldigt svårt ämne utan att predika, eller vinkla, eller leverera några äckliga moralkakor om hur vi "borde" tänka. Istället är det en så klar och opartisk skildring där tittaren själv får tänka och döma.

Det är en väldigt smart handling också där de två kvinnornas situation förmodligen är den samma, men under olika tidsperioder. På så sätt skildras hela händelseförloppet under en kortare tid och parallellt.

Jag visste att filmen skulle innehålla ett aborterat foster så därför var jag beredd på det värsta; blod, armar, ben och andra lemlästade delar, men när fotot väl kom så kändes det skönt att slippa ett lemlästat foster. Istället låg den där inlindad i en handuk på golvet i ett smutsigt badrum. Den såg inte ens död ut, utan mer som en sovande liten människa. Det var ganska tyst och tankvärt med andra ord. Kanske säger den bilden så mycket mer om fostrets människovärde än ett lemlästat sådan?

Utöver detta så har vi de filmtekniska detaljerna som är allt ifrån snygga till intressanta... Det som talar mot filmen däremot är dess låga tempo. Detta är ett lågmält drama som stimulerar intellektuellt och emotionellt, men vill man varken tänka eller klarar av ett lågt tempo så är den här filmen ingen hit.

Jag tyckte inte att det var det mästerverk som man trodde att det var efter man hade hör all superb kritik. "4 månader, 3 veckor och 2 dagar" är självklart en sevärd film med bra skådespeleri, men jag fastnade inte för den och kommer aldrig se den igen. En trea i betyg.

Hade hoppats på att denna film skulle uppskattats av mig, men fullt ut gjorde den inte det. Den var för långsam, så att den blir seg, och tyckte också slutet var riktigt dåligt, faktiskt skrattretande. Ser gärna liknande filmer i samma ämne i hopp om att se något bättre.

Det är inte varje dag man ser på rumänsk film och efter alla lovord var det med tämligen höga förväntningar jag såg den här filmen som utspelar sig under Ceausescus regim. Det råder ingen tvekan om att det är oerhört realistiskt och välspelat, men jag dras inte med i historien. Istället sitter jag bara och blir allmänt deppad när allt bara är skit och elände. Sedan saknar jag ett klimax i filmen som gör att man reagerar eller blir överraskad. Istället lunkar filmen bara på i sin gråa och tråkiga stil utan någon endaste strimma av hopp. Ett skickligt hantverk, men mitt personliga betyg blir inte mer än en stark tvåa.

En perfekt studie i alla former av ångest och panik. Sällan jag blivit såpass omtumlad av en film. Nervositeten och filmens nerv är verkligen helt enorm, sedan är besluten och agerande i sig inte väsentliga, utan filmen verkar mer i ett annat plan än att bedöma. Detta är en av decenniumets bästa enligt mig.

En mycket Kvalitativ film, så kvalitativ att det knappt kändes som en film. Eftersom den är sjukt realistsikt och trovärdig som få filmer. Allt ifrån ljussättning till Manus och skådespelare. Det känns som man är en fluga som följer efter och iaktar.

Skådespelarna är lysande i alla roller, och ALLA scener är en fröjd för ögat om man vill se Skådespelare verkligen spela emot varandra.

Historien är mörk och tankeväckande, långt ifrån hollywood. Sedan så är tempot lågt och det gillar jag inte riktigt. Sedan så saknar jag ett mer färglat foto och lite musik för att det ska bli min typ av film. Jag säger inte att det skulle behövas i filmen, utan det är vad jag önskar ha i mina filmer. Detta är en mycket bra film, men den här typen av film passar inte riktigt mig. Men en stark trea får den.

Det är inte ofta som man ser film som känns så här fulländad. Jag är väldigt glad över att 4 luni vann Guldpalmen för den är verkligen en förebild för andra filmskapare. Mungiu lyckas skildra ett väldigt svårt ämne utan att predika, eller vinkla, eller leverera några äckliga moralkakor om hur vi "borde" tänka. Istället är det en så klar och opartisk skildring där tittaren själv får tänka och döma.

Det är en väldigt smart handling också där de två kvinnornas situation förmodligen är den samma, men under olika tidsperioder. På så sätt skildras hela händelseförloppet under en kortare tid och parallellt.

Jag visste att filmen skulle innehålla ett aborterat foster så därför var jag beredd på det värsta; blod, armar, ben och andra lemlästade delar, men när fotot väl kom så kändes det skönt att slippa ett lemlästat foster. Istället låg den där inlindad i en handuk på golvet i ett smutsigt badrum. Den såg inte ens död ut, utan mer som en sovande liten människa. Det var ganska tyst och tankvärt med andra ord. Kanske säger den bilden så mycket mer om fostrets människovärde än ett lemlästat sådan?

Utöver detta så har vi de filmtekniska detaljerna som är allt ifrån snygga till intressanta... Det som talar mot filmen däremot är dess låga tempo. Detta är ett lågmält drama som stimulerar intellektuellt och emotionellt, men vill man varken tänka eller klarar av ett lågt tempo så är den här filmen ingen hit.