Arn - Riket vid vägens slut

En mycket bra fortsättning på första Arn-filmen. Den är lika spännande, medryckande och intressant som den första. Underbara skådespelarinsatser! Rekommenderas!

Bättre från det sämre!

Sagan fortsätter. Arn Magnusson (spelad av Joakim Nätterqvist) befinner sig i det heliga landet. Han är trött och luttrad på kampen mot ärkerivalen Saladin (Milind Soman). Det är ett fruktlöst krig om samma Gud. Men hans tid som tempelriddare är snart över. Det är äntligen dags att vända hemåt, tillbaks till sin trolovade Cecilia (Sofia Helin). Men i hemlandet råder osäkerhet. Den styrande Kung Knut (Gustaf Skarsgård) ansätts hårt av Sverkarna och deras allierade, danskarna. Kriget väntar i skogarna runt omkring.

Del två i tvåhundramiljonershistorien om Arn är mer symbolladdad än sin föregångare. Gudsmakten likväl som krigsmakten är ständigt närvarande, både hos dem som har den och de som vill åt den. För det konspireras mycket i ”Arn”, mänskliga schackpjäser flyttas hit och dit, och det finns liksom ingen att lita på. Förutom Arn då förstås.

Det känns amerikanskt; det är vida vinklar och storslagna vyer. Det är även medvetet bombastiskt högljutt för att lura betraktaren att spektaklet är något större än vad det egentligen är. Och samtidigt som detta görs bländande effektivt tillsammans med pompösa stråkarrangemang och välklippta stridsscener, så är det oturligt att de religiösa övertonerna därmed får för lite utrymme. För det är där som det egentliga hjärtat i ”Arn” ligger, mitt bland obarmhärtiga maktspel och blodiga krig mot ’de andra’ finns den ständiga närvarande moraliska frågan: går det att konstatera vad som är gott eller ont? Men svaret levereras aldrig. Visst flämtar det allmänmänskliga till ibland, som i den evigt klingande sanningen ”och kriget tar aldrig slut”. Men mer än så blir det inte.

En rörande histora som innehåller både intima och episka händelser, berörande sorg och verkligen strålande skådespeleri, men allt faller då man försöker vara allvarlig och man skrattar åt det, Göran Ragnerstam som Biskop Erland är bara för fånigt, själv tycker jag om det fåniga får en att se bort allt det för allvarliga som händer i bakgrunden, den största attributen till att "Riket vid vägens slut" slår första filmen ("Tempelriddaren") är den norske skådespelaren Svante Hildesson som med humor och lättja bryter den stela svenska ansambeln med värme och humor för hela film.

"Arn - Riket vid vägens slut" är en mycket sevärd film på många sätt men faktum kvarstår är det bättr än böckerna frågar många, svaret är nej, men vem bryr sig böcker är böcker och film är film, för den här film är det klart ett lyckat verk som vi kan vara stolta över.

skådespeleri: 3+
manus: -4
regi: 4

totalt: -4

Wow, vilken chock!
Fullträff, allting!
Jag kom dit till premiären med ganska låga förväntningar, jag gav första Arn-filmen en tvåa bara, men den här, den var ju otroligt bra.
Man ska strunta i alla andra kritiker i tidningarna, har aldrig litat på dom. Längden var perfekt, slutade när den skulle och så. Musik/ljudval var oftast bra också, några roliga repliker här och där.
Den är hela tiden spännande och skådespelarna är jättebra, kanon.

Uppföljaren är lika bra som den första filmen. Men filmen får en lite annorlunda stämning då dom pratar väldigt mycket engelska. Vilket ger filmen en betydligt mer Amerikansk stämning. Mera krigsscener och så. Men man saknar den romantiska dramatiken från den första filmen. Det finns med i Arn 2 så klart men det tar ett tag innan romantik sätter igång. Mycket dramatik har fått lämna plats för krigsscener. Jag föredrog nog den första filmen pga den intressanta dramatiken och romantiken. Kändes väldigt patriotiskt och fint. Jag tycker Svensk Film ska fortsätta att våga stort när det gäller episka svenska äventyr. Och inte försvinna i djupet av alla billiga tonårsfilmer och kriminalare. Vi kan faktiskt göra stora filmer också och vi borde fortsätta med det. Sveriga har en lång intressant historia som man kan göra många filmer på. Mera storfilmer tack! Och mindre festande, supande tonåringar på vita duken tack...

Ungefär lika bra som första filmen: Sorglig, spännande och fin! Riktigt bra skådespelar, bl.a. en stor del av Skarsgård-familjen som är jättebra. Han som spelar Arn är som klippt och skuren för rollen och det är riktigt intressant att se hur mycket Arn förändras mellan filmerna.
Sorgligt, men fint slut.

Bättre än ettan men detta är slätstruket och inte värd det enorma belopp som betalats för att göra den.

Ettan var helt klart sevärd (framförallt för att vara en svensk film) men tvåan var så mycket sämre. Fanns inte samma låga i den. Tråkig helt enkelt.

Bra fortsättning på Tempelriddaren. Bra skådespeleri och snygga miljöer.

Det är svårt att sätta olika betyg på de två Arn filmerna då de hör ihop. Enligt mig är de lika bra. Det som väger upp Riket vid vägens slut lite mer är att det utspelar sig mer i sverige än Tempelriddaren. Båda filmerna är värda en stark 4ra.

Dramatisk film, med lite för dramatisk musik till. Skådespelarna är i överlag bra, med Svante Hildeson som lyser starkast.