Nines, The

Det var ganska så länge sen jag härde talas om filmen i en liten recension i Empire(UK filmmagasin), men efter det var det tyst väldigt länge. När jag väl såg filmen på hyllan så köpte jag den direkt, för en ganska så liten summa mynt.
Jag kan nästan förstå varför den dog så fort på marknaden. Det är absolut ingen fredagsrulle du sätter på med ett par kompisar och ett par öl i handen. Filmen kräver att du tänker, och tänker i nya banor.
Det är en liten bit komedi (det är iaf Ryan Reynolds, en av dom i mitt tycke bästa komikerna på år och dagar), en liten bit mysterie, en liten bit drama, en liten bit... ja, ni ser vart det går. Det är väldigt mycket inrullat i en film där metafysik är det grundliggande bakom scenerna.
Uppdelat i 3 delar, följer filmen ens mans sökande efter sig själv. I varje del spelar han en annan karaktär, eller sig själv i olika liv är kanske ett bättre uttryck. Med sig har en skara vänner/fiender som även de följer med i hans bergochdal bana.
Jag tyckte in nån gjorde dåligt ifrån sig i filmen. När man sett den klart och fått tänka över den lite grann så funkar den, men jag får känslan av att den vill vara mer än den är. Den lovar sig själv mer än den kan hålla.
I slutändan vill jag ge filmen en trea. Den är inte dålig på något sätt, men den skulle kunnat vara mer.

Mystifierad film där tre olika versioner av samma mans liv berättas och nystas ihop på ett ännu mer mystifierat vis. Som en barnfilmsvariant på Mulholland Drive, utan spänningen och obehaglighet. För det blir inte mer otäckt än att man finner det lite smålustigt och ambitionen ligger högre hos filmmakaren. Är dock imponerad av det formässiga, den rör sig i olika genres på ett gott sätt men allt som allt ganska platt film

The Nines är en i raden av de filmer som jag kommit att kalla "Donnie Darko-effekten", det har säkert myntats förut, men jag klargör nu att i mitt fall så har den just skapats. Varför är The Nines Donnie Darko-effekten då? Ja, att försöka förklara det är som att rota i det sublima - det går inte med andra ord. Någon annan kan säkert förklara det, men inte jag. En god sida av Donnie Dark-effekten är dock att den succesivt försvinner - liksom en sjukdom botas - med rätt mängd av rätt medicin, med andra ord så bör jag se filmen fler gånger innan jag egentligen ens yttrar mig om den. Men...

Förutom att "The Nines" är en väldigt fucked up film, så finns har den fortfarande det strukturella - det som gör filmen till vad den är. Filmen är uppdelad i tre mer delar. Alla med samma personer, som tre olika verkligheter. Ryan Reynolds, Hope Davis, Melissa McCarthy och Elle Fanning står för den kvartett som gestaltar tre olika personer var. Det är ganska enkelt alltså. Hittills.

Som tur var hade jag inte läst något om "The Nines" innan jag såg den. Effekten blir desto bättre när man överraskas av, till och med, skådespelarensamblen. Dessutom räknade jag inte med den "andra" effekten.

Skådisarna gör sitt jobb väl. Ryan Reynolds glider sakta ifrån den där hunken han alltid får spela. Jag skulle gissa att det började med det där "Arkiv X" avsnittet då han spelade en hård fotballspelare. Som blev mördad innan det klassiska ledmotivet startade. Sedan fortsatte det med fåniga roller i filmer som "Waiting..." och "Van the Man" - där han visserligen var rolig - men nu börjar han få bättre och seriösare roller. Den i "The Nines" är en av dem och den rolle(r)n(a) gör han jäkligt bra. Hope Davis är smått otäck i sin roll och Melissa McCarthy är suverän. Behöver jag ens nämna att Elle Fanning (Babel) glänser i sin roll?

God musik. Ett bra, levande foto. En light-version av Donnie Darko till manus. Ett otillfredsställande slut. Men en riktig tankenöt dessutom. Alltså själva slutet är en stor förklaring, men att försök binda ihop allting själv är svårare.

Tyckte på förhand att denna film hade potential och hade bara läst gott om den. Men snart insåg jag att filmen inte riktigt var vad jag hade hoppats på. Den är indelad i tre kapitel och den blir väl bättre under sista delen då mer och mer förklaras. Innan dess tyckte jag den inte gav så mycket, men sammanfattningsvis blir det ok, inte mer.