Broken, The

Med tanke på att jag, då jag uppskattar en film, brukar ryckas med i händelseförloppet nästan löjligt mycket, visade sig The Broken (2008) utgöra en mycket påfrestande filmupplevelse - och jag menar detta i bästa möjliga avseende. Faktum är att jag, redan från första bildrutan, var med helt och hållet. Den försiktiga framtoningen, som lyckades framställa fasan med både uppfriskande subtilitet som hårresande klarhet gjorde ett mycket originellt intryck på mig som en smart rysare som i mycket hög grad byggs upp av djupt rotad fasa och egentligen inte bjuder på några tomma chockeffekter över huvud taget. Det är inte första gången jag imponeras av regissören Sean Ellis, som berörde mig redan 2006 med den lika insiktsfulla Cashback (2006), ett faktum som i mina ögon gjorde The Broken till ett måste och den långa väntetiden på den svenska premiären plågsam.

Det påträngande obehaget är i själva verket så påtagligt att det präglar varje enstaka bildruta, även de som egentligen inte är särskilt uppseendeväckande, som fasansfulla sekvenser där jag sitter på helspänn i väntan på nästa hårresande avslöjande. Allt ifrån kameravinklar, bildskärpa och ljudsättning är så väl präglat och utarbetat på temat att det tycks förkroppsliga själva andemeningen att jag som tittare över huvud taget inte vet vilken Gina det är jag har att göra med - huruvida den kvinna jag följer är den jag borde frukta eller ej. Denna undran växer sig bara starkare allt eftersom filmen rullar. Gina är trasig, på fler sätt än ett.

Vad gäller speglarnas centrala roll i filmen är det knappast någon överraskning att speglar har använts som stämningshöjande element i otaliga skräckfilmer genom åren, och då tänker jag inte i första hand på uppenbara exempel som Mirrors (2008). The Broken lyckas blåsa nytt liv i ett något uttjatat grepp och skruva skräcken på ett helt nytt sätt. Det säger förmodligen allt att denna film skrämmer mig både för stunden, och genom de djupt rotade sekvenser som jag knappt ens vågar tänka tillbaka på långt efter att filmen är slut. Jag ska medge att regissören sjabblar till några scenskiften här och var, och att skådespelet i regel är ganska oansenligt, Lena Headey och Richard Jenkins till trots. Som en nyskapande, njutningsfull och irriterande välgjord psykologisk thriller är detta dock ett måste. Mycket stark trea.

snark vilken tråkig film

dålig dålig och åter dålig engagera er inte ens